Den sista flickan : berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten

The Last Girl
Bok av Nadia Murad
Tilldelad Nobels fredspris 2018 "Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min." Som barn drömmer Nadia Murad om att bli historielärare eller öppna sin egen skönhetssalong. Livet i byn Kocho i norra Irak är lugnt och stilla. I augusti 2014 förändras allt. Nadia, som nyss fyllt 21 och fortfarande går i skolan, kidnappas och säljs som sexslav till Islamiska statens soldater. Sex av hennes bröder, och strax därefter även hennes mamma, mördas brutalt. Under tre månader utsätts hon för upprepande misshandel och våldtäkt innan hon slut lyckas fly. "Den sista flickan" är Nadia Murads berättelse om sin tid i fångenskap och om sin livsviktiga kamp mot Islamiska staten. Idag är hon bosatt i Tyskland och är människorättsaktivist och goodwill-ambassadör för FN. Nadia Murad tilldelades Nobels fredspris 2018.
En totalt hjärtskärande historia om ett liv i fångenskap och på flykt.
Boken är en viktigt redogörelse för vad som sker i delar av världen.
En bok baserad på Nadias egna erfarenheter från sitt liv i Syrien. En mycket otäck bok då den är sann hur kvinnor med en annan religion blir utnyttjade och behandlade av IS. Den tar även upp hur syrianer också är rädda för IS, men står upp för medmänniskor. En mycket viktig bok att läsa då detta händer nu i världen.
skär i mitt hjärta att läsa hur folk blir hotade o tvingade att konventera till islam. Hur folk blir dödade pga vägra. Så ska de inte vara. En tro ska vara frivillig. Det är då den verkligen är äkta.
Jag ler då hon berättar om de fina minnena från hon va liten. Hur de klipper ullen från sina får som är som familj för dom o lyckan över den traditionen.
Jag imponeras av hennes styrka.
Jag sitter med hjärtat i halsgropen.
Detta borde ingen nånstans behöva gå igenom.
En stark bok som väcker mycket känslor.
🟡🟠🔴🔴🟠🟡
"Mest av allt önskar jag att jag är den sista flickan i världen med en berättelse som min"
Nyhetsinslagen om krigen i Syrien och Irak har varit oändliga och till slut ser man de inte längre. Flyktingarna som vill in i vårt land tar aldrig slut, hur många kan vi ta in? Människor som bara blir siffror. Men när man läser Nadia Murads egna berättelse om hur det var att vara yazirer i kriget då blir siffrorna människor igen. För att använda hennes egna ord är det ”en uppriktig och saklig berättelse”.

På ett väldigt detaljerat sätt skildras hennes liv i Kocho före, under och efter fångenskapen hos IS. Det är många detaljer om miljön, hur det såg ut och hur människorna var. Tack och lovär de hemska övergreppen och våldtäkterna hon och alla andra kvinnor utsattes för av IS bara omnämnda, utan detaljer. Det är en omskakande berättelse som inte lämnar någon oberörd. I slutet har en önskan, att hon ska vara den sista flickan i världen med en berättelse som hennes. Tyvärr är det en önskan som inte slagit in. Runt om i världen utsätts kvinnor för det här hela tiden i krig (och utanför krig). Världen får inte blunda för det. Vi får inte blunda för det.

Kan någon som läst boken säga att vi tar in för många flyktingar om det innebär att vi stänger dörren för en av dessa kvinnor?

En väldigt viktig bok att läsa och som borde vara obligatorisk i skolan.