Mamas sista kram : djurens känsloliv och vad det kan lära oss om oss själva

Mama's Last Hug
Frans de Waal
Vi är alla djur, påminner Frans de Waal oss om, och han har gett ett rikt perspektiv på – och en brådskande inbjudan att börja bry oss om - alla aspekter av livet runt omkring oss. I en intressant resa genom naturens rike får vi lära oss saker vi aldrig tidigare kunnat fantisera om.
Det första man gör när man läser Frans de Waals bok "Mamas sista kram", är att googla youtubevideon där biologen Jan van Hooff besöker den 59-åriga, dödssjuka schimpansen Mama. Det är en fin glimt av två vänner som sammanförs vid den enes dödsbädd och säger mycket om vad som förenar människor och djur. Scenen är författarens utgångspunkt för att visa mer av detta: människan är ett däggdjur, djur agerar som människor och ofta agerar vi som de djur vi är.

De Waal utforskar begreppet antropomorphism, eller snarare användningen av begreppet. Ordets betydelse är tendensen människor har att projicera mänskliga drag på djur. Att vi tolkar ett djurs agerande utifrån våra egna beteenden. Exempelvis säger vi att vår hund ler, eller skäms eller att katten är stolt över något otyg hen ställt till med. I dessa fall kan användandet av begreppet vara befogat, men de Waal menar att det används alltför ofta.

Under loppet av dryga 300 sidor redogör han för hur han observerat djur sörja, skratta, skämta, spela spratt på varandra, skrämmas, skämma ut, straffa, försonas, vara svartsjuka och våldsamma utan anledning, manipulera och ljuga för att få ligga, bland mycket, mycket annat. Djur kan dessutom uppvisa olika ansiktsuttryck inför olika situationer och alltså vittna om de känslor de erfar för varje situation.

Men när djur uppvisar mänskligt beteende omtolkas det ofta till något annat. Det sker en slags antiantropomorphism som bland annat gör det lättare för människor att hävda vår särart och överlägsenhet. Hur kan man annars, med full medvetenhet om djurens rika känsloliv, gå med på att äta djur eller på andra ohållbara sätt utnyttja dem under slavliknande förhållanden?

Där jag tycker de Waal är mindre knivskarp är i den förenklade analys av människors beteende, i synnerhet relaterat till kön och genus och hur och varför kvinnor agerar på ett visst sätt. Vi är socialiserade in i ett system som inte gynnar vare sig män eller kvinnor, och anledningen till att vi ibland agerar på underliga sätt går inte att förklara enbart utifrån våra biologiska instinkter.
2016 besökte den 80-åriga biologen Jan van Hoff sin gamla vän Mama, en 59-årig döende schimpans. Deras känslomässiga återförening sågs över hela världen av miljontals människor. I denna bok, Mama’s Last Hug, inleder Frans de Waal med det älskvärda farvälet och dyker sedan in i sina årtionden av erfarenhet av att ha studerat apornas liv.

Med vitt och vetenskapligt perspektiv erbjuder den berömda primatologen och etologen en omfattande studie av djur- och mänskliga känslor, uppmanar till en vänligare, mildare inställning till dem som vi delar vår planet med, från apor och råttor till växter och encelliga organismer. Med hänvisning till en mängd experiment och studier väcker denna genialiska forskare en ny medvetenhet om vår gemensamma evolutionära historia och föreslår att en strikt beteendemodell inte längre är korrekt eller adekvat.

Han bevisar att råttor tycker om att bli kittlade, schimpanser och elefanter kan trösta, konspirera och hämnas och att växter släpper giftiga dofter för att skydda sig mot rovdjur.