Stundande natten

Bok av Carl-Henning Wijkmark
Carl-Henning Wijkmark har tidigare behandlat ämnet döden i den polemiska fantasin Den moderna döden, om en dödshjälpskonferens med en minst sagt radikal dagordning. När han nu återkommer till motivet är det i form av en meditation vid livets slut. Stundande natten är en roman om människor som möts framför "den svarta dörren", en berättelse om livets slutskede och en meditation över de yttersta frågorna. Sjukdom bortom all tänkbar räddning har fört samman fyra män på Sal 5. Där ligger, dold bakom en skärm, den tigande främlingen från andra sidan jorden; Börje, den ständige spelaren som slår vad om det eviga livet; Harry, uteliggaren, den ende bland läkare och medpatienter som i ett kritiskt ögonblick fyller kraven på en gentleman. Där finns sköterskorna Birgit och Angela, varmt älskade av de dödsmärkta männen, den kloka prästen Anna-Britta och den okänsligt "professionelle" doktor Möller. Och först och sist Hasse, berättaren och huvudfiguren, som när framtiden sviker gör upp med sitt förflutna, dess passioner, försummelser och besvikelser, innan till sist en tyst besökare infinner sig och tar emot hans farväl till livet. "Lidande bekämpas bäst genom att berättas." Karen Blixen
Sorgligt nog hade jag inte ens hört talas om Carl-Henning Wijkmark innan jag läste om hans död.
Blev nyfiken och hittade Stundande natten på Bookbeat. (Lyssnar numer mycket på böcker)
Berättarjaget är en man som väntar på döden. Han ligger på sjukhus med långt framskriden cancer. På rummet ligger även två andra män. Även de döende. De tre pratar, skämtar, talar en del minnen men mest rör sig boken om berättelsejaget och hans tankar om sitt liv och vad som nu pågår. Han försöker förstå vad är döden? Läser filosofiska böcker, söker i religion, tänker på sitt liv, felsteg, skuld, ånger. Inget blir klarare, och tiden tickar ner mot det ofrånkomliga. Tyckte mycket om boken. Blev berörd. Wijkmark skriver stramt utan sentimentalitet om det svåraste. Mannens tankar, kroppens förfall skildras utan att man som läsare får ångestpåslag. Kanske pga av det är en man som berättar. Sakligt, utan för många känsloutbrott, så här är det och så här var det. Oerhört skickligt skrivet.