Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Bok av Johanna Nilsson
Den här boken är skriven av Josefin Nilsson. Den handlar om en flicka, Hanna. Allt berättas parallellt av Hanna i två olika åldrar. Författaren var 21 år gammal när hon skrev den och att vid den åldern ha så mycket kunskap om psykisk ohälsa, och att kunna skriva en gripande berättelse är fantastiskt.
Hanna och Karin är bästisar, men efter sommarlovet före sexan har något hänt. Karin är helt plötsligt intresserad av helt andra saker än tidigare och börjar i stället att umgås med Sofia och hennes litet tuffare tjejkompisar.

Karin förstår inte vad som har hänt och känner sig otroligt ensam och gömmer sig på rasterna så att inte hennes syskon ska se hur ensam hon är och för att hon ska slippa bli retad och slagen.
Hanna börjar skära sig i armar och ben. Sen när hennes farfar, den ende som förstår henne dör …
Parallellt med denna historia får vi träffa Hanna som vuxen och som en patient på ett mentalsjukhus. Hon står vid fönstret och ser världen utanför. Vill öppna fönstret för här är det tungt att andas och dårskapen växer. Hon är fortfarande ung. Hon vill veta hur kyssas känns.
Även om boken är skriven 1999 känns handlingen och känslorna otroligt aktuella. Det här är en delvis självbiografisk bok som det gör ont läsa. Det är rått skrivet och beskriver mobbning utan förskönande omskrivningar.
Det här är berättelsen om Hanna. Hon är tio år och lever i en relativt vanlig, harmonisk familj. Hon har vänner, hon är smart, och det verkar inte som att hon har några problem. Men hon mår inte bra och ingen var varför. I tonåren försöker hon ta livet av sig och genom boken får man följa Hanna genom livet.

Det här är en gripande berättelse som verkligen tar tag i en. Man kan inte låta bli att tänka att det nog är Johanna själv som är Hanna. Man kan inte skriva såhär träffsäkert om man inte själv suttit i samma sits.