Finns det hjärterum

Bok av Sara Lövestam
Det är en ren njutning att läsa också den här boken, som är så helgjuten, välskriven, rörande, upprörande och spännande och som dessutom tar upp dagsaktuella frågor i skönlitterär form. Slutet är magnifikt, skurkar sätts åt, hjältar får sin belöning och läsaren lämnas i ett lyckorus. Eva Åström, Expressen Kouplan vill aldrig mer tänka på livet han en gång levde. Han har sitt uppehållstillstånd nu, och detektivuppdragen har bytts ut mot praktik på Farsta bibliotek. Jo, en sak lämnar fortfarande inte hans tankar: Vad har hänt hans bror? I Uppsala vaknar Victor Holmberg kallsvettig om nätterna. Hans förflutna släpper honom inte. Just när han trodde att det fruktansvärda var bakom honom, kommer de igen med förnyad kraft. Männen som aldrig slutar söka. I en trea i Hagsätra bor fem afghaner, tre afrikaner och två östeuropéer. För femton kronor i timmen städar de, lagar mat och serverar, duckar för gränspoliser och chefers chefer. När en av dem mördas är det som om det aldrig har hänt. I sökandet efter sin bror befinner sig Kouplan plötsligt i sitt sista detektivuppdrag, och tvingas möta skuggorna igen. Kanske har de aldrig lämnat honom. Finns det hjärterum är den fjärde och sista delen om den ovanlige detektiven Kouplan och hans liv. Lövestams språk är lättläst, men ändå utmärkt, och hennes miljöer är väl tecknade ... hon lyckas hela tiden fånga läsarens intresse och få sin historia att bli spännande. Inger Wassenius, BTJ
Författaren Sara Lövestam har skrivit många böcker. De flesta är skönlitterära, några behandlar svenska språket. Hon är lika duktig oavsett genre. Nu har jag slagit ihop pärmarna på den fjärde och sista boken i hennes Kouplan-serie, Finns det hjärterum. Redan nu i ingressen kan jag avslöja att jag tycker att den är den bästa boken i serien.

I den här serien knyter Kouplan ihop sitt liv. De andra böckerna i serien har varit mer inriktade på hans arbete privatdetektiv och könsbyte. I sista delen söker han sin familj – han vet inte ens om de alla lever. Vidare gör han upp med dem som utnyttjade honom och andra papperslösa flyktingar.

Det känns som om författaren verkligen är insatt i det hon skriver. Och jag kan tänka mig att hon har fått höra en och annan livshistoria i arbetet som SFI-lärare. Det är skamligt att människor har det så här idag, att de lever på flykt, att de lever hemlösa och blir utnyttjade som svart arbetskraft. Men det är också tur att det finns nån som vågar skriva om det. Heja Sara Lövestam!

Mitt omdöme blir det högsta.