30 år av tystnad

Anna Hage

En vardagkväll i februari 2016 möter Anna sin egen blick i tv-rutan. Det är blicken hos en skrämd sjuttonåring. En tjej med sprejat hår i 80-talsfrisyr sitter i Aktuelltstudion och berättar om mordnatten då Olof Palme mördades. Nu, trettio år senare, sitter Anna hemma i tv-soffan och drabbas av frossa. Det skakar i hela kroppen och hon mår illa. På natten känns det som om hon ska kvävas. Tankar, minnen och känslor, allt flimrar förbi som i ett kalejdoskop.

Det finns en gräns för hur länge man kan trycka ner sina känslor. Det upptäckte Anna Hage som blev vittne till Palmemordet. Hon var ung gymnasieelev och försökte rädda livet på statsministern den där februarikvällen 1986. En traumatisk upplevelse som tillsammans med det efterföljande drevet i media, polisförhören och rättegångarna har påverkat hennes liv starkt.

Nu väljer hon att inte längre blunda för smärtan och berättar sin egen historia om vad som hände. Hon beskriver själva mordnatten, polisförhören, utsattheten och känslan av att vara den som alla skvallrar om. Hon berättar om livet idag, om hur de åren präglat henne, om maktlöshet och skamkänslor. Om vikten av att våga möta sina värsta rädslor - och om att gå vidare i livet.

Mindre

En vardagkväll i februari 2016 möter Anna sin egen blick i tv-rutan. Det är blicken hos en skrämd sjuttonåring. En tjej med sprejat hår i 80-talsfrisyr sitter i Aktuelltstudion... Mer

Jag har lyssnat på Anna Maria Källs finstämda uppläsning av denna bok. Anna Hage var endast sjutton år gammal och studerade vård och omsorg när hon blev vittne till skotten på Sveavägen 1986. Hon försökte rädda livet på statsminister Olof Palme med hjälp av hjärt- och lungräddning. Alla vet vi tyvärr hur det gick.. men aldrig har jag haft en tanke på de vittnen som fanns då och hur de skulle må i dag! I boken får vi en inblick i just det; alla känslor som passerat genom huvudet på Anna Hage såsom rädsla för en gärningsman på flykt som eventuellt sett henne och otillräcklighet som att hon inte kunde göra mer eller såg mer av vad som faktiskt hände. Vi får också en inblick i hur polis och massmedia hanterat situationen under alla år.
Det är mycket personligt, medryckande och en aning vemodigt.