Sveas son

Bok av Lena Andersson
"Jag ville skriva en bok om en människa av det slag som gjorde folkhemmet möjligt, som förkroppsligade det, trodde på det, tog ansvar för det, som försvarade dess rätlinjighet och likriktning för att de lyfte människan ur hennes mörker; någon som var folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken. I möbelsnickaren Ragnar Johansson, född år noll, det vill säga 1932, tyckte jag att jag fann honom. Ragnar är en händernas man, men också tankens. Människans rationalitet är det som förmått henne att skapa något sådant som staten. Ragnar ser den som människans bättre jag. Han dyrkar staten som idé därför att den saknar människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga, sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter. Ragnars mor Svea, född Svensson, kommer från en annan epok, det fattiga bondesamhälle som moderniteten gör allt för att lämna bakom sig. Hon bakar och lagar, syltar och saftar. För Ragnar är hon en kvarleva från en värld som aldrig får komma åter. Men i det tidevarv som väntar efter hans era blir han smärtsamt främmande. Det är Ragnars dotter Elsa som konstaterar att Ragnar är svensken och svensken är han, och Ragnar förstår bara alltför väl att det inte är beröm. Det är dessa spänningar och konfliktlinjer jag velat förstå och tydliggöra med Sveas son en berättelse om folkhemmet." Lena Andersson
7 utgåvor
Välj utgåva
Sveas sonSvenska - E-bok
ISBN: 9789177950400
Sveas son : en berättelse om folkhemmetSvenska - Inbunden
ISBN: 9789177950158
Sveas son : en berättelse om folkhemmetSvenska - Ljudbok
ISBN: 9789177951131
Sveas sonSvenska - Ljudbok
ISBN: 9789177950448
Sveas sonSvenska - Pocket
ISBN: 9789177951315
Sveas sønnNorska - Inbunden
ISBN: 9788205515147
Svean poikaFinska - Okänt
ISBN: 9789522345332
Kanske måste man uppnått en viss person ålder för att tillfullo uppskatta Sveas son Ragnar och bokens anda? Jag skrattade igenkännande och njöt av den torrt formulerade berättelsen. Jag led och gladdes med karaktärer, mest led av den trångsynta instängdhet som beskrivs med så säker penna.
Vandra genom det svenska folkhemmets uppgång och fall, sida vid sida med Ragnar Johansson - dess kanske mest hängivne anhängare och tjänare genom ett liv där han gick från radikal till reaktionär utan att byta ståndpunkt (även om han genomgår en mindre renässans mot slutet).

Han växer upp med en stark tro på rationalitet, mätbarhet och social ingenjörskonst som med tiden gör honom till en främling för såväl sina föräldrar som sina barn. Det enda som driver honom utöver strävan efter det rätta för samhället och allmänheten är det glödande idrottsintresset och den klumpigt uttryckta kärleken till de barn som han tvingas inse att han mer och mer tappar greppet om.

Det här låter kanske som en ganska tråkig läsning, men i så fall beror det bara på bristerna i min recension. Lena Anderssons ”Sveas son” är med sin raka, avskalade berättelse med en stark nyans av humor en mycket angenäm läsning som väcker såväl minnen av det samhälle jag såg under min uppväxt som tankar om vårt moderna arv.

Det jag inte blir riktigt klok på är vad jag egentligen tycker om Ragnar Johansson.

Är han bara en kall och stram plansocialistisk dinosaurie eller är han en i grunden sympatisk människa med en ansvars- och hederskänsla som är så stark att han inte förmår se att den gör mer skada än nytta? Är han en han en arrogant hustyrann eller en kärleksfull far som desperat försöker skydda sina barn för allt det onda som han tror omger dem? Kanske är han helt enkelt bara för mänsklig för att kunna sammanfattas i några få ord, för att kunna beskrivas i termer av god eller ond. Oavsett vilket har han en viktig och intressant historia att berätta för oss .
Lena Anderssons roman "Sveas son" läste vi i den bokcirkel som jag är med i. Jag hade nog inga egentliga förväntningar på denna berättelse, men trodde ändå att den skulle vara bättre.

Nu svär jag kanske i kyrkan, men som helhet tyckte jag att den var tråkigt skriven. Den kändes monoton när man lyssnade. Fast å andra sidan kan den upplevelsen kanske bero på vem som var uppläsare? Inget ont om Eric Ericson, men ibland fungerar vissa uppläsare bättre än andra, beroende på vilken person man är. Det kan också handla om en generationsfråga, vilket vi diskuterade i bokcirkeln. De lite äldre medlemmarna verkade uppskatta den mer än vad vi som var yngre gjorde.

Berättelsen var i och för sig lite intressant, men eftersom jag tyckte att den var tråkigt skriven, hade jag svårt att uppskatta de intressanta delarna.