Boel och Oscar

Bok av Josefine Sundström
De är nyblivna grannar i ett ombyggt bankpalats från sekelskiftet, den ene är 90 år gammal, en före detta arkitekt som har bott i huset sedan han själv ritade om det. Den andra är en blond 30-årig före detta gallerist, nyss hemkommen från en längre utlandsresa. De borde inte ha något gemensamt. Eller? Båda bär de på ouppklarad skuld, sorg och ilska över hur livet blivit. De lever i ofrivillig ensamhet. Men en vattenläcka i taket gör att de måste ta kontakt. Detta blir upptakten till en oväntad vänskap, och snart har deras påverkan på varandra blivit genomgripande. "Boel och Oscar" är en berättelse om kärlek, vänskap över generationsgränser, konsten att förlåta och om hur svårt det kan vara att se bortom sin egen horisont. Men hur lätt det kan vara om man bara får en liten knuff. Uppföljaren till Josefine Sundströms rosade romandebut "Vinteräpplen".
Oj, vilken bok! Jag gick in med ganska låga förväntningar på denna bok eftersom jag inte sett den någonstans förut och jag visste inte vad jag kunde vänta mig. Men WOW! Jag älskar verkligen alla karaktärer och jag skulle vilja ha Oscar som morfar. Han verkar som en så mysig gubbe. Jag gillar verkligen språket och att den är ganska sorglig. Den kan nog läsas på flera sätt men jag tyckte den var sorglig och fin.
Jag tycker väldigt mycket om Boel också. Hon känns som en person jag skulle vilja vara kompis med.
För den som gillade En man som heter Ove kommer nog gilla även denna. Den har vissa likheter med Ove och det gillar jag verkligen.
Jag tycker att boken kanske är något kort. Jag skulle vilja veta lite mer om Boels och Oscars relation utöver grannskapet.
En riktigt läsvärd bok för den som vill gråta en skvätt, eller ha ett leende på läpparna. Denna bok kombinerar dessa känslor väldigt bra!

Tre sammanfattande ord:
Oväntat bra, sorglig och fin