Drönaren

Dronen
Bok av Unni Lindell
Skogen ligger öde och solen är på nedgång vid ett naturområde utanför Oslo. Allt känns lugnt och rofyllt, men ovanför granarna flyger en drönare omkring. Det står en man i området som studerar de bilder drönaren visar och plötsligt ser han ett tält. Mannen ser en kvinna komma ut från tältet, och det är ingen lämplig plats att tälta på, med tanke på vad som hände där för fem år.
Jag fick en sommarpresent från arbetsgivaren häromdan. Det var ett presentkort på en nätbokhandel på 200 spänn. För det köpte jag Unni Lindells Drönaren, som är den tolfte delen i serien om Cato Isaksen och Marian Dahle.

Marian Dahle är plågad av sviterna efter en olycka och jobbar numera med kalla fall, cold case. När Cato Isaksen ber henne att återuppta fallet med den mördade Evie Thorn ställs Marians tillvaro på ända. Det har inträffat ett liknande mord. Någon har tältat på samma plats där Evie Thorn tältade – och även denna person har knivmördats. Detta observeras av en man med en drönare. Marian Dahle lider verkligen av det hon har varit med om. Hon är brännskadad till det yttre, är ljudkänslig, har svårt för människor och hennes hund Birka är gammal och på väg att dö. I en relation till en granne känner hon sig trygg, men bär inte även han på hemligheter..?

Stämningen är riktigt kuslig i den här boken. Jag lider också med Marian Dahle som så uppenbart är en högkänslig person. Samtidigt som jag som läsare får följa henne får jag också följa mannen med drönaren och hans bakgrund. Vissa saker som berättas är så vidriga att jag har svårt att ta dem. Försvunna barn, våldtäkter, krigsuppleveler…

Det här är en otäck bok. Jag läser den snabbt, för den är spännande. Personerna beskrivs mest utifrån sina handlingar, lite grovhugget, så där. Det är sparsamt med känslobeskrivningar, men läsaren fattar ändå.

Mitt omdöme blir det högsta. Jag förstår att Drönaren blev utsedd till årets bästa kriminalroman i Norge 2018 genom Rivertonpriset.