Skuggspelet

Bok av Anna Bågstam
Harriet Vesterberg är civilutredare och har till uppgift att utreda en kvinnas försvinnande samtidigt som ett oidentifierbart lik hittas i den idylliska Lerviken. Ett toppmöte för politiker står på agendan i Landskrona och Harriet jobbar mot tiden för att få fatt på gärningsmannen. Ett beslut om huruvida hon ska följa regelboken eller inte leder till katastrofala konsekvenser.
2 utgåvor
Välj utgåva
SkuggspeletSvenska - Inbunden
ISBN: 9789113092737
SkuggspeletSvenska - Pocket
ISBN: 9789113092867
Harriets bollplank och stöttepelare,
närmaste väninnan är försvunnen. Varför just hon? Av vem?

När sedan brorsonen Albin skall bo med Harriet och Eugen, pojkens farfar inser Harriet att det kommer bli ansträngande för pappan.
Samtidigt fortsätter Harriet sin nyupptäckta relation med Rikard, som de av yrkesmässiga skäl inte är mogna att offentliggöra ännu.

En kropp flyter in i fiskelägret Lerviken och Harriet står åter med jobb och privatliv som tar upp mer än dygnets alla timmar. Som läsare börjar man känna av hennes stressnivåer.

I denna bok blir jag dock otroligt irriterad på att brorsonen "dumpas" på farfar och Harriet som förväntas hinna med att hjälpa till.

Vi vet sedan 1a boken att pojken har en mamma, en pappa och en bror. Albin ska vara det barn som är mer känslig och lämpas av olika anledningar iväg till en farfar som inte har hälsan att orka med honom fullt ut.

Han beskrivs som aktiv, näst intill överaktiv, slarvig och energislukande.
Detta retar mig genom HELA boken.
💧 Dags för recension 💧
Skuggspelet av Anna Bågstam
.................................
Skuggspelet är fortsättningen på Annas fina spänningsroman Ögonvittnet som jag läste förra året.
Boken börjar lite snabbt och explosivt - men sen känner jag att det inte händer så mycket mer. Det är många bollar i luften, som inte tycks ha nåt med varandra att göra, och jag undrar lite smått varför författaren väljer att ha så många paralella händelser och olika komplikationer på en och samma gång.
Däremot tycker jag mycket om bokens huvudkaraktär Hariett, som är ganska naturlig, har humor, är svartsjuk, röker och gör misstag. Men i denna bok har hon börjat ifrågasätta sig själv, eftersom hon är lite kär, så hon försöker göra honom glad istället för sig själv. Tycker hon passar mycket bättre med Elias om jag ska vara ärlig.
Anna Bågstam skriver bra - boken är både lättläst och stundvis spännande och oförutsägbar. Men som sagt hennes något spretigare berättelse som ibland känns osamanhängande gjorde att jag tappade lite fokus, och att boken inte rikitgt levde upp till mina förväntningar.
Boken slutar däremot med en rikitg cliffhanger, som gör att jag ändå längtar efter hennes nästa bok. 📖🍁📚👍 Boken får 3.5 av 5 möjliga.
...............................
En antihjältinna med skarp hjärna och god iakttagelseförmåga. Så skulle jag etikettera Anna Bågstams huvudkaraktär Harriet Vesterberg, civilutredare i serien Morden i Lerviken. Den första delen, Ögonvittnet, fick jag för recension våren 2018, uppföljaren Skuggspelet, hittade hem till mig i juni 2019. Liksom Harriet goffar Dumlekolor eller letar nödproviant i sin handväska eller sitt skrivbord kastade jag mig över den nya boken. Det här är godis på riktigt för mig!

Harriet har blivit kvar i Lerviken hos sin lätt förvirrade (?) pappa och nya kärleken Rikard. När bästa vännen Lisa försvinner och lämnar efter sig ett desperat meddelande har Harriet inte rätt i sin roll som utredare men ickepolis att jobba med fallet. Men givetvis kan hon inte låta bli att rota i saken. Samtidigt försvinner även annat folk och i Lerviken flyter ett lik i land. Ovanpå det ska det bli EU-toppmöte med Europas högst uppsatta politiker samlade på ett enda ställe. Och Harriets chef Margareta tycks ha lovat en politiker lite för mycket. Plötsligt blir det en kamp mot klockan.

Uppföljaren till Ögonvittnet har behållit en alldeles lagom dos av humor i kombination med spänning. Jag, som läser många deckare, kan störa mig på att det ibland blir för tramsigt. Det blir det inte här, det blir sarkastiskt roligt. Harriet har till exempel många beröringspunkter med Ruth Galloway i Elly Griffiths böcker. Både Harriet och Ruth skildras utan förskönande drag, vilket gör dem mycket mänskliga och lätta att se framför sig. Harriet är dessutom väldigt lik mig själv. Jag ser mig som inte bara godisråtta utan också teknisk idiot och lyckades vid ett tillfälle låsa in mig i en kollegas bil. Harriet är på samma nivå:

”[…] ‘Du kan skjuta bak sätet så att du slipper sitta som ett dragspel.’
‘Perfekt.’ Harriet trevar efter sidospaken. När hon drar i den fälls ryggstödet bakåt.

Jag skrattar högt när Harriet får ett desperat godissug och vi tänker lika om felköp och näring:

”Harriet drar ut översta skrivbordslådan där gömman med nödproviant finns. Just nu innehåller lådan tre bars, en påse M&M och en halv påse Dumle med banansmak. Det sistnämnda var ett typiskt felköp men M&M:s innehåller i alla fall nötter, alltså bra näring, tänker Harriet […]

Men… för att återgå till den egentliga handlingen så är det här en spännande kriminalroman med aktuella teman som handel med anabola steroider (jag har alltid sagt att träning är farligt!) och rasism, för att nämna några. Jag tycker också att författaren lyckas gott med skildringen av övriga karaktärer. Chefen Margareta, Myggan, kallad av sina medarbetare, har en utsatt position samtidigt som hon är både vass och ganska hård – men även mänsklig med sitt ständiga letande efter lypsyl. (Harriet registrerar allt.) Pappa Eugen är varsamt skildrad i sin tidiga demens (?) och brorsonen Albin likaså i sin ADHD (?). Men vår receptionist på jobbet är tack och lov inte alls är skvallrig och jobbig som bokens! Nåt jag också gillar är den lagoma skildringen av Harriets kärleksliv. Den tar liksom inte över även om den har en väsentlig roll i bokens handling.

En bra deckare ska enligt mig vara spännande rakt igenom. Slutet i den här boken är extra spännande. Jag som läsare ska under läsningen få ledtrådar, men jag ska inte lyckas klura ut mördare, motiv etc utan bli överraskad. Anna Bågstam gör mig inte besviken den här gången heller. Jag fattar inget – förrän allt avslöjas i slutet. Och slutet gör mig hoppfull – det kommer en tredje del hösten 2020.

Mitt omdöme blir det högsta.
Anna Bågstam gör det igen. Fina miljöskildringar och beskrivningar som gör det enkelt att känna att man är i Lerviken. En kvinna har försvunnit och allt tyder på att hon blivit kidnappad. Ännu ett fall att lösa för civilutredare Harriet Vesterberg och hennes kollegor. Boken gör inte mig besviken och slutet bäddar för önskemål om en tredje bok. ”Skuggspelet” är en bra, fristående, uppföljare till den första boken ”Ögonvittnet” som också det är en pärla till bok!