Löftet

Bok av Renzo Aneröd
Det här är en roman om det svenska klassamhället och dess hårda verklighet. I handlingens centrum står en grupp tonåringar i en förort till Göteborg. Det är 1970-tal och de drömmer allihop om en framtid där alla har samma möjligheter. Men deras förhoppningar visar sig vara en illusion, och snart väljer vissa av ungdomarna ett laglöst liv.
Den första delen i Renzo Aneröds fristående triologi om Göteborgs undre värld.

Aneröds första del om varför ungdomar väljer den kriminella banan tar sin start under 70-talet. Här får vi följa en grupp ungdomar som växer upp under en tid då framtiden ser ljus ut. Titeln löftet anspelar på löftet som socialdemokraterna gav under den här tiden - det om en ljusare framtid där alla hade möjligheten att bli vad de ville. Inte helt oväntat visade det sig att detta löfte inte gällde alla. Var man kommer ifrån spelar stor roll och Aneröds skildrande av arbetar- och underklassen är både gripande och tragisk.

De livshistorier som beskrivs i boken verkar många gånger vara ett evigt mönster. Förhoppningar som grusas gång på gång när livet inte tar den väg man önskade. Det är samtidigt en berättelse om hur MC-gängen en gång startade i Göteborg, vilka människor som sökte sig dit och varför. Det är en smärtsam påminnelse om att ingen föds kriminell, men många ser ingen annan väg att gå i livet. Det sociala arvet ligger som grund till alla livsöden i den här romanen och det är tydligt att boken är skriven för att läsaren inte ska döma någons val, utan istället lära sig att förstå dem.

Boken är väldigt spännande och det är svårt att sluta läsa. Den följer gängkrigen parallellt med vanliga människors liv och når sin kulmen 2001 mitt under ett pågående gängkrig i Göteborg.
Att boken är bra behöver dock inte nödvändigtvis innebära att den är välskriven. Den är skriven på ett sätt som förmodligen ska härma det språk som karaktärerna förväntas ha, men det blir många gånger krystat och onödigt hårt. Svordomar, skällsord och fördomar kastas flitigt ut genom hela boken men utan att föra historien framåt.
Många av våldsscenerna är också beskrivna på ett onödigt detaljerat och hårt sätt, särskilt de som beskriver sexuellt våld. Författaren beskriver händelserna på ett sätt som inte ger läsaren en chans att värja sig, och som lämnar en dålig känsla hos en efteråt. En van bokläsare hade utan tvekan kunnat förstå dessa scener utan det grova språket. Här vill jag gärna be författaren kasta ett öga på kollegan Jens Lapidus som skriver om Stockholms undre värld. Han lyckas till skillnad från Aneröd hålla det autentiska i språket utan att skapa onödiga obehagskänslor hos läsaren. Här har han mycket att lära om hur man bäst beskriver den kriminella världen.