Mitt liv utan dig

Bok av Betlehem Isaak
1990-tal. Betlehem Isaak är tre år och bor med sin mamma, pappa, mormor och två syskon i Eritreas huvudstad Asmara. Hennes pappa Dawit är journalist och arbetar på Setit, landets största oberoende tidning. Ett krig pågår mellan Etiopien och Eritrea. När situationen blir alltmer spänd bestämmer de sig för att lämna Eritrea. De bosätter sig i Biskopsgården i Göteborg. Dawit får jobb som städare och mamma är mest hemma och är ledsen. I skolan retas de andra barnen och frågar om Betlehem bott i en koja i Afrika. Pappa vill åka tillbaka till Eritrea, Betlehems mamma säger nej. Han reser i alla fall. Snart följer hela familjen efter i hopp om en ny framtid i hemlandet. Men det dröjer inte länge förrän Dawit blir arresterad av polis och försvinner. Familjen får åka tillbaka till Sverige igen, utan pappa. Här börjar ett nytt kapitel i skuggan av Dawit, som än idag sitter fängslad i Eritrea. Mitt liv utan dig är en rak och personlig berättelse om en ung familj som splittras, en historia om vad krig och diktatur kan göra med en framtida generation. Men framför allt är det Betlehems egen historia, återgiven från minnen och upplevelser från hennes uppväxt. Om rasism och alienation och en allvarlig vuxenvärld sedd genom ett barns ögon.
Betlehem och hennes familj flyttar till Sverige men efter ett år flyttar de tillbaka till Eritrea. Väl där tillfångatas pappan och de behöver återigen flytta till Sverige, utan pappan.
I mitt liv utan dig får vi följa Betlehems upplevelser av att flytta till Sverige, hennes ensamhet och känsla av utanförskap.
Fallet med Dawit Isaak har intresserat mig under en väldigt lång tid, och när jag läste Martin Shibbyes ”Jakten på Dawit” i höstas och i samma veva fick höra om denna, blev jag väldigt nyfiken på att höra Betlehems historia.
Svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak har just idag suttit fängslad i Eritrea i 7010 dagar. Det är 19 år och 69 dagar.
Han sitter fängslad utan rättegång för sina åsikters skull och för att han är journalist i ett land där man inte får vara regimkritisk.

Boken börjar i 90-talets mitt där vi får följa Betlehem som bor i Asmara i Eritrea med sin mamma och pappa och två syskon.
Hon har det bra, omgiven av vänner och släktingar och en skola som hon älskar.
Här finns sol, värme och leende människor.
Men situationen i landet förändras och läger blir alltmer spänt.

Pappan Dawit har tidigare bott i Sverige så familjen tar sin tillflykt dit.
Det som lät som ett spännande äventyr för Betlehem är inte så roligt som hon trodde. De bor i en liten lägenhet, det är kallt och hon och hennes bror tvingas snabbt lära sig det nya språket och försöker smälta in så mycket det går.
Pappan får jobb som städare och mamman är mest hemma och är ledsen och orolig.
Pappan vill tillbaka till Eritrea men mamman är orolig att han då ska bli arresterad.
Han åker ändå och senare kommer familjen efter.
Det dröjer tyvärr inte länge innan pappan arresteras.
Mamman blir då tvungen att återvända till Sverige med sina barn för säkerhets skull.
Livet är inte lätt och de hankar sig fram.

Det är en otroligt välskriven och personlig berättelse om en familj i kris.
Om hur ett val en person gör kommer påverka familjen i flera generationer.
Om att uppleva utanförskap och att aldrig passa in i det nya landet, om fördomar, om ett tyst land där ingen ler och alla påverkas av vädret och där man är fri men ändå fången och om saknaden efter det gamla livet, landet där man fick vara sig själv. Där man dög som man var.

Det handlar om Betlehems ilska och sorg som aldrig lämnar kroppen.
Om att förlåta men aldrig förstå.
Som hon skriver i ett brev till sin pappa:
Varför åkte du? Varför åkte du om du visste att du kunde bli arresterad?

Boken berörde mig så mycket och jag kommer aldrig glömma den.
Fantastisk liten bok. Den ger en verkligen förståelse för hur det var innan Dawit Isaak hamnade i fängelse. Samtidigt fick man en förståelse för hur hans barn kämpade med en dubbel identitet. Att vilja vara svensk och samtidigt inte.