Jakten på mazarinsabotören
Bok av Ann-Caroline Håkans
Baserad på en sann historia!
En galet arg bagare har fått för sig att det är Millie och Milo som förstör mazariner utanför hans bageri. För att rentvå sig från allas misstankar tar de upp jakten på den riktiga mazarinsabotören och försöker att lösa det mystiska fallet! Det här är första delen av Millie & Milo löser fallet, en deckarserie med mycket humor!
Femåringen tycker: Han tyckte att det var synd på kakorna, men tyckte om historien. Hänger med bra och skrattar åt allt det roliga som händer längs vägen. Han gillar verkligen Anna Södergård som illustratör och då blir det också väldigt kul varje gång en illustration dyker upp. Han kanske inte är nog gammal för att räkna ut vad som kommer hända i slutet, men han uppskattar resan dit.
Mamman tycker: Femåringen är van vid läsning, och därför provade vi den här, som han är lite för ung för, enligt målgruppen. Och det fungerade alldeles utmärkt. Visserligen hade han kanske önskat sig fler illustrationer för att hänga med bättre men berättelsen är skriven på ett lättsamt och humoristiskt sätt att det ändå gick bra att följa med i det mesta. Dessutom gör ju det att illustrationerna blir ännu mer speciella och roliga när de dyker upp.
För mig är det väldigt roligt att delar av boken är på dialekt, mycket för att många av uttrycken påminner mig om jämskan jag är uppväxt med men det gör också att man måste ha kommit igång mycket med läsning om man ska kunna läsa det själv och förstå att det är en annan dialekt. Men som högläsningsbok fungerar den alldeles utmärkt. Kapitlen är lagom långa för att kunna läsa korta stunder och ändå hänga med i vad som händer.
Jag gillar att det är barnen som är i fokus, både för misstankarna och att det är de som undersöker och löser fallet. Det finns bra diskussionsgrunder i berättelsen, till exempel rykten och hur fort de sprids och hur de inte alltid är sanna.
Mamman tycker: Femåringen är van vid läsning, och därför provade vi den här, som han är lite för ung för, enligt målgruppen. Och det fungerade alldeles utmärkt. Visserligen hade han kanske önskat sig fler illustrationer för att hänga med bättre men berättelsen är skriven på ett lättsamt och humoristiskt sätt att det ändå gick bra att följa med i det mesta. Dessutom gör ju det att illustrationerna blir ännu mer speciella och roliga när de dyker upp.
För mig är det väldigt roligt att delar av boken är på dialekt, mycket för att många av uttrycken påminner mig om jämskan jag är uppväxt med men det gör också att man måste ha kommit igång mycket med läsning om man ska kunna läsa det själv och förstå att det är en annan dialekt. Men som högläsningsbok fungerar den alldeles utmärkt. Kapitlen är lagom långa för att kunna läsa korta stunder och ändå hänga med i vad som händer.
Jag gillar att det är barnen som är i fokus, både för misstankarna och att det är de som undersöker och löser fallet. Det finns bra diskussionsgrunder i berättelsen, till exempel rykten och hur fort de sprids och hur de inte alltid är sanna.