Den nya dagen gryr

Bok av Johan Svedjedal
Tänk bort den strikta statyn när du tänker på Karin Boye! Länge sågs hon som en närmast ovärldslig gestalt - men egentligen var hon en högst levande och jordisk person. Hon var en dotter av 1920- och 1930-talets kvinnofrigörelse: en socialist i modefrisyr, en självförsörjande kvinna i bokens samhälle. Och en allt djärvare röst för de homosexuellas sak. I denna fängslande och levande bok om Boyes författarliv ger Johan Svedjedal en ofta överraskande bild av en författare vars uppmärksammade självmord kanske bara var ett tragiskt misstag. Vi följer Boye från sårig barndomsidyll, via de religiösa ungdomsåren till studentåren i Uppsala, där hon etablerade sig som poet, mötte psykoanalysen och socialismen. Sedan blev Stockholm hennes bas, med litterära insatser i Clarté, den radikalmoderna Spektrum, åtskilliga kvinnotidskrifter och en lång rad böcker. Men hon bodde också tidvis i Berlin, där hon genomgick psykoanalys och upplevde nazismens hot. Här finns också den Boye som livet igenom hade svårt att välja mellan sina drömyrken som lärare och författare, liksom den kärlekssökare som gradvis vågade bejaka sina erotiska känslor för kvinnor. I centrum finns hela tiden Boye som författare: poeten bakom ett antal klassiska dikter, prosaberättaren bakom dystopin Kallocain och samtidsromaner som Astarte och Kris, den antinazistiska och feministiska aktivisten som ville påverka sin tid genom tidningsartiklar, uppläsningar och politiskt vardagsarbete. Den nya dagen gryr är den första stora biografin över Boye sedan Margit Abenius Drabbad av renhet (1950). Den skrevs i en annan tid. Nu kan hela historien berättas.
Ett av mina mål med ledigheten i mellandagarna 2017 var att läsa Johan Svedjedals biografi över Karin Boye, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv. Med sina snudd på 700 sidor trodde jag att läsningen skulle ta längre tid än den gjorde. Jag vill inte påstå att jag sträckläste boken, men näst intill.

Den var ganska länge sen det skrevs nåt om Karin Boye. Den här boken kom ut i augusti 2017 och jag kunde inte vänta längre än till november med att köpa den. Jag ångrar inte köpet en enda sekund. Som läsare får jag följa Karin Boye från barnaåren till de där dagarna i april, runt min födelsedag, faktiskt, när författaren begår självmord. Det är givetvis inget slut jag tycker om, men jag vet ju att det var så. Sen kan det debatteras i evigheters evigheter om självmordet var ett misstag eller inte. Vi lär aldrig få veta.

Boken är en intressant resa som inte enbart utspelar sig i vår kungliga huvudstad. Studieåren i Uppsala präglade såväl Karin Boyes författarskap som hennes person. En termin i Motala som lärare benämns förresten som snudd på semester för Karin Boye! När hon återvänder till Stockholm är det för att gifta sig. Äktenskapet blir emellertid varken lyckligt eller långvarigt, för Karin Boye förälskar sig i kvinnor, nåt Johan Svedjedal inte väjer för att skriva om.

Det här är en otroligt intressant och läsvärd bok om en lysande författare som kämpade med sig själv. Det kan inte ha varit lätt för en sanningsälskande att mestadels hålla inne med sin sexuella läggning. Inte heller var det förstås lätt att gång på gång bli förälskad i kvinnor som i de flesta fall inte besvarade känslorna. Att kämpa för uppehället hela livet och att dessutom mot slutet av sitt liv ta hand om två sjuklingar, vilka båda två skulle överleva henne själv endast en kort tid, ger en insikt i en sällad visad omtänksam sida. Karin Boye lyfts ju ofta fram som intellektuell, radikal, spirituell, livlig. I själva verket var hon kanske… väldigt, väldigt ensam.

Mitt omdöme kan inte bli nåt annat än det högsta.