Den sista sommaren

L'ultima estate in città
Bok av Gianfranco Calligarich

Rom 1970-tal. Leo, en ung man från Milano kommer till staden för att söka arbete, men framför allt för att leva det ljuva livet. Han går från jobb till jobb utan några som helst ambitioner. Det blir en sommar fylld av festande, men också präglad av kärleken till den ouppnåeliga och gifta Adrianna. Med en finstämd och återhållen prosa, tecknar Calligarich med bara några lätta penseldrag en stad och dess människor och beskriver en mans ensamhet mitt i det pulserande myllret.

När Den sista sommaren utkom i Italien 1973 blev den snabbt en succé. Med tiden har denna lilla pärla blivit en kultbok, ständigt efterfrågad av nya generationers läsare. När den återutgavs för några år sedan, upptäcktes den också av utländska förlag och boken översätts nu till många språk världen över.

Mindre

Rom 1970-tal. Leo, en ung man från Milano kommer till staden för att söka arbete, men framför allt för att leva det ljuva livet. Han går från jobb till jobb utan några som helst... Mer

2 utgåvor
Välj utgåva
Den sista sommarenSvenska - Inbunden
ISBN: 9789178091003
L'ultima estate in cittàItalienska - Pocket
ISBN: 9788845282478
3,5 av 5

"Den sista sommaren" är en historiskt intressant bok. När den publicerades 1973 sålde väl upplagan slut på en enda sommar. Den blev lite av en kultbok och läsare fick leta efter exemplar på antikvariat, ända fram till 2010 då den till slut gavs ut i en ny upplaga. Men än igen, endast en upplaga och när denna var slut försvann den igen. Det är nu tredje gången den ges ut, nästan ett decennium senare.

"Om hon [Rom]älskas ger hon er vad ni begär av henne (...) Och för er ska finnas sommarkvällar genomborrade av ljus, vibrerande vårmorgnar, servetterna på kaféerna som fladdrar i vinden likt flickors kjolar, bitande vintrar och ändlösa höstar när staden tycks er värnlös och sjuk, utmattad, full av fallna löv på vilka era steg inte ger några ljud ifrån sig."

Det vackra språket fick mig på fall. Gianfranco Calligarchi beskriver Rom som ett levande väsen och målar fram karaktärer med distinkta personligheter. Den påminner ofta om en bra sextio- eller sjuttiotalsfilm och ofta ser jag scenerna framför mig spelade av Mia Farrow, eller Audrey Hepburn. Kanske är det också den sistnämnda jag tänker på när huvudpersonen Leo träffar den vackra, sköra Arianna.

Till en början tycker jag väldigt mycket om Calligarichs Arianna och Leos och hennes första kväll tillsammans är otroligt stämningsfull. Men den älskade kvinnan känns samtidigt som en tidig "Manic pixie dreamgirl", en tjej olik alla andra och dessutom ytterst svårbegriplig. Arianna är skör och nyckfull och vill inte höra talas om kärlek, men är det då inte vad hon egentligen upplever för Leo? Och hur besvarar Leo hennes oberäkneliga beteende? Jag vet inte om jag begriper deras historia mer än de gör det själva.

Det råder inga tvivel om att författaren, och så klart översättaren Ida Andersen, är skicklig. Bland annat beskriver han huvudkaraktärens avsked från fadern på ett rörande sätt och det finns gott om karaktärer (mestadels män) som vinner läsarens sympatier. Tidningsägaren Giovanni Rubino av Sant'Elia, till exempel och den alkoliserade vännen Graziano. Och den något obegripliga kärlekshistorien till trots bjuder boken på en behaglig läsupplevelse.
Leo, en ung man från Milano har tagit sig till Rom för att komma ifrån sin deprimerade barndomsstad. Men kan han verkligen fly från sin egen ledsamhet? Alltid hungrig och alltid fattig men vill aldrig arbeta. Tar dagen som den kommer och festar som att det inte fanns en morgondag. En dag träffar han oförsägbara Arianna och ingen dag ska någonsin bli sig lik, han kommer aldrig bli så kär igen. Har aldrig ens varit kär innan henne.
-
Men den här, Den här! Den sista sommaren. Så ljuvlig, fin och tragisk. En bok som var värd att bränna sig i solen för, bara för att få läsa klart, för jag ville inte och kunde inte sluta läsa. En berättelse om första kärleken, men inte en sund sådan. Om en ensamhet trots alla människor runtomkring en. Om att missbruka alkohol, att ta sig ur ett missbruk för att sedan fastna igen. Det är en berättelse som verkligen känns. Älskade Gianfrancos målande sätt att beskriva miljöerna Leo befinner sig i och blir mega sugen på att åka till Italien, herregud så fint det känns bara att läsa om när regnet faller – nästan så att man kan höra det och känna lukten av det. Och slutet, aj mitt hjärta. En bok jag kommer att läsa om och om igen. Det är också en bok som får mig att vilja läsa ännu mer och såna böcker älskar jag. Nämen ni hör ju, rekommenderas så mycket!