De apatiska barnen

Bok av Ola Sandstig
»Jag bad till Gud att någon skulle säga till min pappa: Vad håller ni på med, din unge är ju frisk? De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något.« De låg instängda i mörka lägenheter i år efter år, utan någon kontakt med omvärlden. Det var en dödlig sjukdom ansåg barnläkarna, som med hjälp av journalistkåren la grunden för en av de mest infekterade samhällsdebatterna någonsin. Tillslut vågade ingen säga någonting som gick emot den etablerade sanningen. Men vad visste egentligen de tystade? Och varför lyssnade ingen på barnen? Ola Sandstig tilldelas 2020 priset Guldspaden. Juryns motivering löd: »För att med en synnerligen modig och oväntad granskning lyckats sticka hål på den rådande tystnadskulturen kring de apatiska flyktingbarnen.« * »Jag kan inte säga hur lycklig jag är över att epoken med apatiska flyktingbarn nu är till ända. Filter och Ola Sandstig ska ha all äran av detta ni har räddat hundratals barn från ett fruktansvärt öde. Stora Journalistpriset är det minsta ni ska ha för denna insats!« Agnes Wold, på Twitter
Under många år har en grupp barn tvingats spela apatiska för att underlätta asylprocessen. Somliga under hot av våld, andra utan värre repressalier än vetskapen om att ett misslyckande sätter hela familjen i fara. Läkare, psykologer, socialtjänstpersonal och poliser har bevittnat "apatiska" barn leka på en lekplats, dansa på bröllop, snatta med sina föräldrar, eller kanske bara öppna ögonen när de trodde att ingen såg. De har förundrats över bristen på muskelatrofi och viktnedgång och upptäckt hundratals oanvända påsar sondmat på vinden hos vissa föräldrar. Bevisen för manipulation är många. Utan tvivel är det dessa föräldrar utsatt sina barn för oförlåtligt. De exempel Sandstig tar upp visar dessutom på att familjerna redan tidigare ljugit om att ha varit hotade i sitt hemland.

Det är svårt är att dra slutsatser om vad som blivit fel. Boken väcker så många andra frågor. Varför misshandlade föräldrarna sina egna barn på detta sätt? Hur kan man vara så pass desperat att få stanna i ett land om man inte riskerar särskilt mycket alls av en utvisning? Var verkligen alla föräldrar skyldiga till att ljuga om sin bakgrund? Var alla uppgivna barn egentligen manipulerade av sina föräldrar, eller fanns det sådana som verkligen var sjuka?

Sandstig är kategorisk i sin verklighetsbeskrivning och missförstå mig inte. Jag tror honom. Jag är helt övertygad om att det har förekommit massvis med fusk gällande apatiska barn, men jag är lite trött på förklaringsmodellen att det beror på att svenska samhället är ett politiskt korrekt land som drivs av en tystnadskultur runt migrationsfrågorna.

Problemet är inte att vi har en vänsterdriven tystnadskultur. Att man är rädd för att tala om exempelvis ohederliga asylansökningar beror på konsekvenserna det får. Människor har alldeles för lätt för att misstänkliggöra hela folkgrupper, som vi ser när vissa glatt slänger sig med ord som "skäggbarn". Jag har själv varit familjehem åt pojkar från Afghanistan och endast en av de dussin jag stött på var uppenbarligen över tjugo. Kanske till och med trettio. Men inte väljer jag att prata om den killen annat än för att påpeka just hur ovanligt det var.

Vad vill jag säga med detta? Att boken fick mig att tänka, antagligen, men också att jag önskar att vi bodde i ett samhälle där en bok som denna kunde läsas helt utan att mindre välmenande individer tar till sig innehållet som krut i kriget mot en human migrationspolitik. Man kan vara kritisk mot individers agerande utan att dra slutsatser om den folkgrupp de tillhör, dessutom kan man fråga sig vad som gjort dessa människor så desperata från första början.