Morden vid världens ände, #3

I mörka vatten

Bok av Anna Roos
Sista fristående delen i trilogin om Morden vid världens ände. Regn piskar marken och fyller den porösa gyttjan med små hål. Trädens grenar har trasslat in sig i varandra och hindrar både djur och människor från att passera. Under eftermiddagen har skogen varit fylld av folk. Nu håller kylan dem borta och den enda som gömmer sig i skogen är personen som alla letar efter, vars stela fingrar skymtar i det mörka vattnet. Hösten är i antågande och träden längs Trosaån har färgats vackert gula. Äntligen har Vera Jansson hittat en köpare till sitt barndomshem, och köpeskillingen är tillräcklig för att hon ska kunna bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för. Allt hon behöver göra är att signera kontraktet för att kunna lämna sitt förflutna bakom sig. Men så försvinner sonen till en av hennes vänner spårlöst, och Vera släpper allt för att hjälpa stadens invånare att leta. Omgående dras paralleller till Veras brors försvinnande för många år sedan, och mörkret hon gjort allt för att skingra sänker sig åter över husen vid ån. ANNA ROOS är civilekonom och har studerat vid Handelshögskolan i Stockholm. Tidigare har hon arbetat på kasino och var under en tid bosatt i Atlanta i USA. I mörka vatten är den tredje och avslutande delen i spänningstrilogin om Morden vid världens ände. Lika i döden är den första och En evig sömn den andra. »Så bra att jag blir arg ... vill ju läsa fortsättningen genast.« Lotta Olsson om Lika i döden »Roos skriver fint och persongalleriet är härligt. Här finns en suggestiv och kuslig stämning.« Inger Wassenius, BTJ
Då är Vera tillbaks i Trosa igen. Och på min läslista. Som vanligt tycker jag det är nåt vemodigt över Vera. Det är nog hennes personlighet helt enkelt. Som en lite tung & sorgsen atsmosfär runt henne. Men det är den där underliggande sorgen för att förlorat sin bror, tror jag. (Ni får reda på mer då ni läser den, vill ej avslöja något här). Hon har också ett gott hjärta & jag gillar hennes omtanke om Musse.
Författaren skapar åter igen en väldigt bra miljöuppfattning & sätter stämningen bra. Papegojan vill jag fortfarande ha o den gamla tanten med sin butterhet är så rolig.
När jag läser så ger den vibbar av pusseldeckare, jag vill liksom titta runt hörnan. Vill hänga med i försök att reda ut saker. Författarens sätt att skriva får det till det. Ett bra avslut på triologin där man i denna för svar på varför det hände som hände i bok nr 1....
Med spänning från start framträder sanningen och de tragiska händelser från barndomen som har format huvudkaraktären  Vera. Fragment av minnen och ledtrådar synliggör en familj som döljer något, en hemlighet som slutade med ett försvinnande och död. Detta parallellt med nutid då hennes väns son försvinner spårlöst. Miljön är avgörande, skogen och sjön tillför den mystik som lindar in berättelsen. Berättelsen är skriven med tillbakablickar och de är dem som ger läsaren ledtrådar. Ett spektakulärt slut på serien.
Vera har äntligen hittat en köpare till sitt hus i Trosa, och pengarna hon får kan hon lägga på att bli delägare i det revisionsbolag hon arbetar för. Hon ska bara skriva under, sen kan hon gå vidare, och lämna allt annat bakom sig.

Men så försvinner Musse, som är son till en av hennes vänner. Hus och arbete får vänta, hon måste hjälpa till att leta.

För många år sedan försvann Veras bror, och man ser vissa likheter.

Polis, vänner, okända och missing people letar, men efterhand som tiden går, ger många upp.

Här har vi spänning på hög nivå. Det händer flera oväntade händelser som gör den ännu mer spännande. Jag sträckläste boken för man vill veta hur det ska gå. Boken är lättläst och känns trovärdig. Miljöbeskrivningarna är fina och du känner att du är där.