Inga kelgrisar, inga styvbarn

Bok av Cia Sigesgård
Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar ondskan. Astrid har alltid vetat att det var något fel på hennes son. Ingen trodde henne. De sade att hon var en dålig mor. Att det var henne det var fel på. Men ingen visste det som Astrid visste. För de hemliga gästerna som plötsligt börjar dyka upp kan hon berätta sanningen om vad som hände Caroline och de andra. Någon gör inbrott i Annas lägenhet. Ingen tror henne. De säger att hon inbillar sig. Anna har ju alltid varit annorlunda. Speciell, som Kristoffer sade. En enda person tar henne på allvar. Långsamt förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld, vrede och galenskap brottas med hopp och naivitet, och där alla inblandades tillvaro redan står på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik. Utsedd till en av årets bästa deckare av Dagens Nyheter och Kvällsposten 2014!
”Inga kelgrisar, inga styvbarn” av Cia Sigesgård är en fängslande och bitvis svårsmält berättelse där ett helt samhälle - eller åtminstone de mörkare sidorna av det - ryms innanför väggarna till ett nergånget hyreshus med rötterna i den svenska folkhemstankens guldålder. Här finns de barn som sviks av föräldrar som bryr sig mer om spriten och sina egna drifter än om sina familjer. Här finns de äldre föräldrar som sviks av sina egoistiska och krävande vuxna barn. Och framför allt finns här mördaren och våldtäktsmannen som fått gå fri i åratal för att ingen har tagit varningssignalerna på allvar. Han slår till igen och igen, och han närmar sig sakta men säkert de ömtåliga människor som har haft oturen att hamna i hans närhet i huset.

Persongalleriet är färgstarkt och engagerande. Ju längre jag kommer i boken desto mer bryr jag mig om hur det går för de människoöden som rör sig framåt genom dess kapitel - framför allt om den udda Anna och den ofrivilligt mogne pojken Kasper. Det är en berättelse med påtaglig chockfaktor, men just det ocensurerade och råa i den är en av dess många styrkor. Vissa berättelser kan helt enkelt inte berättas på ett vackert och skönmålat sätt utan att tappa sitt innehåll.