Hundra om dagen

Bok av Anna Bengtsdotter
Varje dag gör ungefär hundra kvinnor abort i Sverige. Under sitt liv kommer varannan kvinna att göra minst en, många kommer att göra flera. Att göra abort betraktas i dag som ett vanligt inslag i en kvinnas liv. Ändå hör vi nästan aldrig talas om den personliga upplevelsen av åtgärden. Istället pratar man om aborten som politisk diskussion, som juridiskt samtalsämne eller som etiskt dilemma. Samtidigt förblir den levda erfarenheten osynlig och abort fortsätter att upplevas som tabubelagt. Många kvinnor berättar det inte ens för sina närmaste. Hundra om dagen fokuserar på den personliga upplevelsen av att genomgå en abort. Här intervjuas personer mellan 20 och 35 år som alla har gått igenom en eller flera aborter. Alla med sin egen syn på och tankar kring ämnet. Vi får också ta del av såväl medicinsk som historisk expertis kring aborter. Hundra om dagen är ett viktigt inlägg om den svenska abortlagstiftningen i ett Europa där aborträtten på flera håll hotas. Anna Bengtsdotter, född 1978, är svensk journalist. Materialet till boken har hon samlat in under en tioårsperiod. Det här är hennes första bok.
100 om dagen - Berättelser om abort har gett mig nya perspektiv att förhålla mig till i mitt synsätt på abort. Jag tyckte i tonåren att abort både var mord och att antalet borde minska, men så enkelt kan jag inte uttrycka mig längre. Visserligen tycker jag att boken tonar ned de etiska aspekter med abort som jag ändå uppfattar finns, men den tar också upp viktiga perspektiv som abortmotståndare ofta helt utelämnar från sina tankebanor.

Några saker tar jag särskilt med mig. Varannan kvinna gör abort någon gång i livet. Abort används inte som ett preventivmedel, utan snarare som en backup när dessa sviker (enligt statistiken). Många upplever att de ”mognar” efter aborterfarenheten och att de får viktiga insikter om sig själva. Abort är ett medel som skapar möjlighet till ökad jämlikhet mellan könen genom att kvinnor kan välja att inte behöva vara fångade i sin biologiska kropp och därigenom kan ta kontroll över sin kropp, vilket män alltid har kunnat. Män tenderar att se ”sina” aborter som en form av ansvarstagande, medan kvinnor känner skam och rädsla för att dömas som oansvariga oavsett om de behåller ett barn eller gör abort. En kvinna som gör abort har ofta väldigt ansvarstagande och rationella argument för det, de gör inte abort av känslokyla. Problemet är antalet oönskade graviditeter, inte antalet aborter. Och varför ska en kvinna straffas när hon en eller två gånger under sitt 20-åriga liv av fertilitetskontrollmisslyckas med det?

Jag känner mig också illa till mods inför det faktum att det är någon som nästan helt slipper ansvaret för aborten, fastän han utgör åtminstone 50% av orsaken till problemet. Detta beskrivs så bra i boken att jag måste citera: ”[...] ansvaret för aborten faller endast på kvinnan, trots att det är två personer som orsakar den oplanerade graviditeten. Abortfrågan blir på så sätt en kvinnofråga [...].
- Finns det någon som skulle komma på att fråga en kille hur många aborter han varit med om? När jag gjorde abort med [min partner] gjorde han också abort. Bara det att det var min kropp som gick igenom den fysiska processen. Han var också med om att inte ha skyddat sig ordentligt, att det råkade bli en oplanerad graviditet och han fattade sitt beslut om att han ville att jag skulle göra abort. Allt det innefattades i hans aborterfarenhet.
[...] när männen inte syns i abortkontexten slipper de ta ansvar för processen, både känslomässigt och praktiskt.
- Det finns säkerligen en hel del män som inte ens vet hur många aborter de varit med om.”

Med det sagt kan jag inte låta bli att fundera över följande: Varför finns inte preventivmedel för män? Det är mer än dags att de tar sin del av ansvaret för sina handlingar.

Rekommenderas till alla - inte minst abortmotståndare - för ett breddat perspektiv!
Rekommenderas för den som är intresserad av politik