De sovande barnen i Flumontis
Bok av Karin Jacov
Något är väldigt fel i den lilla staden Flumontis. Fast det är sommar är det mörkt och kallt som på vintern och flera barn har somnat i en djup sömn, omöjliga att väcka. Kan det finnas ett korn av sanning i de gamla sagorna om magin som sägs ha funnits i staden? Är det den folkskygge gamle mannen i borgen som ligger bakom alltihop?
När tolvåriga Leni en dag blir jagad av en okänd person misstänker hon att det kan ha med de sovande barnen att göra, och hon bestämmer sig för att ta reda på vad som pågår. Det blir början på ett magiskt äventyr som får Leni att omvärdera allt i sitt liv och hitta vänskap på oväntade ställen.
De sovande barnen i Flumontis är en tidlös äventyrsberättelse om ensamhet, sorg och hur rädsla kan driva människor till hat, alltihop strösslat med kakor, te-drickande, värme och magi.
"... De sovande barnen i Flumontis är välskriven och underliggande röda trådar tar upp problematiken kring småsinthet, främlingsfientlighet, utsatthet, sorg, ensamhet och att finna sitt mod, på ett fint sätt. Det finns värme och mysig magi här." Lektör Berith Svensson, BTJ-häfte nr 22, 2020
Det är något som inte stämmer i Flumontis. Det borde vara sommar, sol och varmt men istället är det precis som på vintern. Dessutom har flera barn fallit i oförklarlig djup sömn och det ryktas om att det är gammal magi som ställt till det. Fingrarna pekas ganska snabbt på enstöringen William Plum som bor i den gamla borgen. Kan de gamla sagorna ha ett uns av sanning i sig?
Leni bor i Flumontis med sin pappa. Hennes mamma gick ifrån dem flera år tidigare och Leni känner sig bortvald och väldigt ensam. Hon har valt att hålla sig för sig själv, men när mysteriet hopar sig runt henne, får hon hjälp av både gamla och nya vänner att rädda Flumontis och de sovande barnen.
Det här är en bok med bra flyt och mycket gestaltning. Kakfabriken, där de flesta vuxna jobbar, får mig att vara konstant sötsugen, för dofterna beskrivs så väl. Hela berättelsen är mysryslig. Det blir liksom aldrig obehagligt, men det är spännande mest hela tiden.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker mycket om Leni som huvudperson. Jag tycker också om att det går över åldersgränserna här och visar att man visst kan hitta vänner som är både äldre och yngre än sig själv. Dessutom finns det en hel del att diskutera i den här boken. Vad rädsla kan göra med människor och hur vi snabbt försöker hitta syndabockar för att slippa ta på oss skulden själva, ensamhet, att känna det som att man har blivit övergiven, vänskap, föräldrar och barn, hur svårt det kan vara att prata om det som är jobbigt, med mycket mera.
Målgruppen för De sovande barnen i Flumontis är bokslukaråldern (9–12) och jag tror att det kan passa ganska bra, även om både äldre och yngre barn också kan ha stor behållning av den. Kapitlen är visserligen relativt långa, men det är stor storlek på texten och inte särskilt många svåra ord.
Leni bor i Flumontis med sin pappa. Hennes mamma gick ifrån dem flera år tidigare och Leni känner sig bortvald och väldigt ensam. Hon har valt att hålla sig för sig själv, men när mysteriet hopar sig runt henne, får hon hjälp av både gamla och nya vänner att rädda Flumontis och de sovande barnen.
Det här är en bok med bra flyt och mycket gestaltning. Kakfabriken, där de flesta vuxna jobbar, får mig att vara konstant sötsugen, för dofterna beskrivs så väl. Hela berättelsen är mysryslig. Det blir liksom aldrig obehagligt, men det är spännande mest hela tiden.
Persongalleriet är lagom stort och jag tycker mycket om Leni som huvudperson. Jag tycker också om att det går över åldersgränserna här och visar att man visst kan hitta vänner som är både äldre och yngre än sig själv. Dessutom finns det en hel del att diskutera i den här boken. Vad rädsla kan göra med människor och hur vi snabbt försöker hitta syndabockar för att slippa ta på oss skulden själva, ensamhet, att känna det som att man har blivit övergiven, vänskap, föräldrar och barn, hur svårt det kan vara att prata om det som är jobbigt, med mycket mera.
Målgruppen för De sovande barnen i Flumontis är bokslukaråldern (9–12) och jag tror att det kan passa ganska bra, även om både äldre och yngre barn också kan ha stor behållning av den. Kapitlen är visserligen relativt långa, men det är stor storlek på texten och inte särskilt många svåra ord.