Billie Lou och Lille Bo, När bladen faller

Bok av Sanna Larén
Första snön har fallit och täckt stora pulkabacken med belåtna barn och nervösa föräldrar. Och så är Billie Lou och Lille Bo där förstås. De är bästa vänner och idag far de fram i Billie Lous blå pulka. I jakt på en bättre backe träffar Billie Lou och Lille Bo på Willy Wo. En rynkig gammal man som bor på äldreboendet. Lille Bo bekymrar sig över hur få grejer Willy Wo har på sitt rum. Man behöver inte mycket när man är så gammal som jag, säger Willy Wo. Mest bara någon att ta hand om. Billie Lou och Lille Bo När bladen faller är en berättelse ur barnets perspektiv, där ensamhet och allvar blandas med humor och värme.
Treåringarna tycker: Treåringarna ville direkt ut och åka pulka det med, vilket konstigt nog visade sig vara ett ganska stort problem i juni månad. De pratade mycket om backarna de själva åker i när det faktiskt finns snö på marken och hur tråkigt det är att inte personalen tar hand om Willy Wos planta. De blev också väldigt peppa på att börja pimpa växterna i våra fönster.

Sexåringen tycker: Willy Wo ser verkligen gammal ut, som gammelmormor (som precis fyllde 100 år) och han undrar om inte Willy Wo bor där gammelmormor gör. Han blev också väldigt avundsjuk på att Billie Lou och Lille Bo hade snö och började planera för vinterns äventyr direkt. När sköterskan övervattnar trädet blir han lite ledsen och tycker väldigt mycket om slutet.

Mamman tycker: Den här serien har ett av mina absoluta favoritnamn, älskar att säga Billie Lou & Lille Bo, och ännu bättre blir det när jag dessutom får säga Willy Wo emellanåt. Det är lite av en tungvrickare, men det är så charmigt och roligt.

Det här är en fin historia, med barnens sinnen och idéer i fokus och det märks tydligt för mig eftersom mina egna barn blir full av idéer och vill göra likadant som Billie Lou och Lille Bo. Som vuxen blir jag ju mer förfärad över att en annan vuxen inte förstår att man kan övervattna en växt (säger hon utan några som helst gröna fingrar) och älskar hur barnen tar tag i det för att se till att Willy Wo blir glad när han blir frisk.

Barnens språk är också i fokus, och älskar när Billie Lou säger att hon kniper ihop läpparna för att inte råka försäga sig när hon gjort något fel. Det är lite tvära kast, precis som det kan vara när man pratar med barn, så för mig som vuxen är det väldigt roligt och igenkännande från vardagen, medan barnen tycker att det är precis som det ska vara.

Anna Norins bilder är så fantasifulla och fina, och påminner mig lite i stilen från ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”-böckerna, vilket får mig att bli lite nostalgisk.