End Of The End Of The Earth : Essays
Essays
Bok av Jonathan Franzen
A sharp and provocative new essay collection from the award-winning author of Freedom and The Corrections
The essayist, Jonathan Franzen writes, is like "a fire-fighter, whose job, while everyone else is fleeing the flames of shame, is to run straight into them." For the past twenty-five years, even as his novels have earned him worldwide acclaim, Franzen has led a second life as a risk-taking essayist. Now, at a moment when technology has inflamed tribal hatreds and the planet is beset by unnatural calamities, he is back with a new collection of essays that recall us to more humane ways of being in the world.
Franzen's great loves are literature and birds, and The End of the End of the Earth is a passionate argument for both. Where the new media tend to confirm one's prejudices, he writes, literature "invites you to ask whether you might be somewhat wrong, maybe even entirely wrong, and to imagine why someone else might hate you." Whatever his subject, Franzen's essays are always skeptical of received opinion, steeped in irony, and frank about his own failings. He's frank about birds, too (they kill "everything imaginable"), but his reporting and reflections on them-on seabirds in New Zealand, warblers in East Africa, penguins in Antarctica-are both a moving celebration of their beauty and resilience and a call to action to save what we love.
Calm, poignant, carefully argued, full of wit, The End of the End of the Earth provides a welcome breath of hope and reason.
Oj vilken oväntat tankeväckande bok. På många sätt bra, men inte endast bra.
Jag har undvikit Jonathan Franzen sedan hans pompösa uttalande om Orpah Winfrey och hennes bokklubb, helt ovetande om att mina känslor inför honom är så gängse att termen "Franzenfreude" myntats för att benämna ogillandet av honom samt att han och Oprah försonats för hela nio år sedan. Tur. För jag gillade "The Corrections" skarpt när jag läste den och gladde mig att få läsa något annat av stackars mobbade Franzen (som dock inte verkar ångra någonting).
"Här slutar världens ände" är en samling essäer, de flesta om miljö och klimat, mestadels i förhållande till fåglar (Franzen är en hängiven globetrotter och fågelskådare) men inte uteslutande. De jag uppskattade allra mest var de som lärde mig något nytt. Franzen är av uppfattningen att klimatförändringarna är oundvikliga och att det finns betydligt mer akuta hot mot just fåglar. Människan som direkt hot, till exempel. Länder med en tradition av att jaga som plötsligt fått tillgång till kalasjnikovs eller andra alltför effektiva vapen. I Albanien, Egypten, Jamaica... på så många ställen sker en lustjakt på flyttfåglar, "inte deras fåglar", av stora mängder skjutlystna män. Dessa fåglar skyddas och vårdas i sina ursprungsländer för att sedan skjutas ner i massor, ibland för endast en munfull kött, ibland bara för nöjet att få skjuta.
Mellan essäerna om fåglar finns bland annat en om Edith Whartons medmänsklighet (eller brist på sådan) och en dödsannons om en gammal vän. Dessa var mindre intressanta än de om fåglarna. Det finns även en essä jag intresserat läste som tog slut för snabbt.
In short: "Här slutar världens ände" är läsvärd men ganska ojämn och man får hoppa över det man inte bryr sig om om man vill!
Jag har undvikit Jonathan Franzen sedan hans pompösa uttalande om Orpah Winfrey och hennes bokklubb, helt ovetande om att mina känslor inför honom är så gängse att termen "Franzenfreude" myntats för att benämna ogillandet av honom samt att han och Oprah försonats för hela nio år sedan. Tur. För jag gillade "The Corrections" skarpt när jag läste den och gladde mig att få läsa något annat av stackars mobbade Franzen (som dock inte verkar ångra någonting).
"Här slutar världens ände" är en samling essäer, de flesta om miljö och klimat, mestadels i förhållande till fåglar (Franzen är en hängiven globetrotter och fågelskådare) men inte uteslutande. De jag uppskattade allra mest var de som lärde mig något nytt. Franzen är av uppfattningen att klimatförändringarna är oundvikliga och att det finns betydligt mer akuta hot mot just fåglar. Människan som direkt hot, till exempel. Länder med en tradition av att jaga som plötsligt fått tillgång till kalasjnikovs eller andra alltför effektiva vapen. I Albanien, Egypten, Jamaica... på så många ställen sker en lustjakt på flyttfåglar, "inte deras fåglar", av stora mängder skjutlystna män. Dessa fåglar skyddas och vårdas i sina ursprungsländer för att sedan skjutas ner i massor, ibland för endast en munfull kött, ibland bara för nöjet att få skjuta.
Mellan essäerna om fåglar finns bland annat en om Edith Whartons medmänsklighet (eller brist på sådan) och en dödsannons om en gammal vän. Dessa var mindre intressanta än de om fåglarna. Det finns även en essä jag intresserat läste som tog slut för snabbt.
In short: "Här slutar världens ände" är läsvärd men ganska ojämn och man får hoppa över det man inte bryr sig om om man vill!