The Sin Eater's Daughter

Melinda Salisburys målande debut har blivit nominerad till en stor mängd litterära priser i England och det finns planer på att göra en tv-serie av hennes mörka och fascinerande värld. Syndätarens dotter är första delen i trilogin Kampen om Lormere.

Först vill jag bara påtala vilken trevlig titel det på boken! Den väcker nyfikenhet. Den talat om för mig att läsningen nog kommer att vara av det mörkare slaget. Vem vill inte veta mer om någon som kan äta synder? Jag tyckte om boken, den var lättläst, den innehöll intressanta och spännande vändningar. Huvudkaraktären har jag sett beskrivas i en del recensioner som en besvikelse. Att hon var mesig. Men jag kan verkligen uppskatta att hon i sin roll inte är en superkvinna. Hon är inte som särlingen Katsa i serien om De Utvalda av Kristin Cashore som är en tuff mördarmaskin, som på liknande sätt som Twylla fått den otacksamma uppgiften att mörda på beställning. Twylla känns rätt jordnära och mänsklig i sina val och sitt sätt att agera. Det som dock stör mig – och vad är det att störa sig på egentligen? – är det faktum att hennes kärleksintresse heter Lief. Min hjärna vill bara kasta om det till Leif. Och Leif är inte det mest spännande namnet (förlåt alla Leifs där ute!) på en het och vänlig vakt som förför den unga kvinnan som ingen annan vågar närma sig. Nåja. Om man bortser från detta så uppskattade jag läsningen. Jag drogs snabbt in i den, uppskattade språket och världsbygget, och det som ska vara romantiskt och hett är det på en lagom nivå.

Syndätarens dotter får 3,5 stjärnor av mig. En trevlig ungdomsroman och jag kommer att läsa de andra två delarna när dessa kommer ut på svenska.