H is for Hawk
H is for hawk
Bok av Helen Macdonald
Winner of the 2014 Samuel Johnson PrizeShortlisted for the 2014 Costa Biography Award'In real life, goshawks resemble sparrowhawks the way leopards resemble housecats. Bigger, yes. But bulkier, bloodier, deadlier, scarier, and much, much harder to see. Birds of deep woodland, not gardens, they're the birdwatchers' dark grail.'As a child Helen Macdonald was determined to become a falconer. She learned the arcane terminology and read all the classic books, including T. H. White's tortured masterpiece, The Goshawk, which describes White's struggle to train a hawk as a spiritual contest.When her father dies and she is knocked sideways by grief, she becomes obsessed with the idea of training her own goshawk. She buys Mabel for GBP800 on a Scottish quayside and takes her home to Cambridge. Then she fills the freezer with hawk food and unplugs the phone, ready to embark on the long, strange business of trying to train this wildest of animals. 'To train a hawk you must watch it like a hawk, and so gain the ability to predict what it will do next. Eventually you don't see the hawk's body language at all. You seem to feel what it feels. The hawk's apprehension becomes your own. As the days passed and I put myself in the hawk's wild mind to tame her, my humanity was burning away.'Destined to be a classic of nature writing, H is for Hawk is a record of a spiritual journey - an unflinchingly honest account of Macdonald's struggle with grief during the difficult process of the hawk's taming and her own untaming. At the same time, it's a kaleidoscopic biography of the brilliant and troubled novelist T. H. White, best known for The Once and Future King. It's a book about memory, nature and nation, and how it might be possible to try to reconcile death with life and love.Narrated by the Author.
En av de första gångerna jag träffade min psykolog tipsade hon mig om en bok om sorgearbete som jag kunde läsa… lite senare. Det var Helen Macdonalds bok H som i hök, en bok skriven som en roman, men med ett självupplevt innehåll. Allt eftersom tiden gick kände jag mig starkare och sorgen mattades av. Jag började leta efter boken, dessvärre utan framgång. Men så till födelsedagen i slutet av april 2017 kom den i min ägo, inslagen i ett fint paket, given av sambon.
Boken handlar om författaren som, när hon är 40nånting plötsligt förlorar sin pappa. Pappan dör hastigt och lämnar efter sig en fru, författarens mamma, alltså, samt två vuxna barn (författaren och hennes bror). Som barn hade Helen ett särskilt band med sin far. Hon var ofta ute med honom, både på jobb och på fritiden. Pappan fick henne intresserad av falkenerarkonsten. Den sorg som drabbar Helen vid faderns dödsfall är på sätt och vis förlamande. Men en sak är hon bestämd med: hon ska tämja en hök.
Självklart drar jag paralleller till förlusterna av mina egna föräldrar. I ett inlägg skrev jag så här om boken:
”[…] Jag känner igen så mycket i berättelsen och relationen till fadern – trots att boken till det yttre handlar om hur dottern ska tämja en hök… Själva hökberättelsen blir emellertid sekundär för mig efter cirka 75 sidor lästa av 361. När berättarjaget skriver om sin pappa, hur han retas och hur hon följde med honom på jobbuppdrag och på fritiden är det som att läsa om en parallell version av mig och min pappa. (Pappan fotar broar, för övrigt, vilket får mig att referera till min stora fascination av Motalabron!) Men det jag mest av allt tar till mig är dotterns klarsynthet: hon är medveten om att hon flyr – fast hon flyr inte från nånting, hon flyr till nånting. Såsom jag har flytt till litteraturen… […]
En dag senare hade jag kommit ytterligare en bit in i boken. Då skrev jag bland annat så här om den:
”[…] Nu är jag cirka 160 sidor in i boken. Jag noterar att Helen, författare och berättarjag, understundom slås av sin sorg. På ett ställe tror hon dessutom att hon håller på att bli hök – för höken är allt det hon vill vara: ensam, behärskad, sorglös och oemottaglig för skador. Känns igen!!! Jag känner också igen känsligheten inför för mycket rörelse, ljud och ljus. Det kämpar jag själv fortfarande med, över ett halvår efter mammas död. Jag orkar inte med de närboendes stollemusik (i mina öron), jag orkar inte med ett litet barns förtjusta skratt. Motståndet mot att gå ut, gå ut bland folk… Det där motståndet jag byggde upp under De Sju Svåra Åren och som jag hade börjat demontera. Men så dog min mamma.
Den där eldiga vreden som plötsligt drabbar Helen – och mig… Det känns som om all vrede jag nånsin haft samlar sig. Helen Macdonald beskriver den som ett av de fem stadierna av sorg. Hon behärskar sig. Däremot behärskar hon sig inte när hon plötsligt en dag inser att kikaren hon har lånat av sin pappa är nåt hon aldrig kan lämna tillbaka – pappan är ju död. Då skriker hon och vrålar – och omfamnas av mor och bror. För mig fanns min kärlek. Fast jag skrek eller vrålade inte, direkt. För mig fanns också två barndomsvänner när det var som mest akut. När författaren skriver om känslan av overklighet, att världen har blivit oigenkännlig och det kommer att gå över… då slår jag ihop boken för idag. För just i denna stund är jag ensam, utan famn. […]
Kvällen efter skrev jag så här:
”[…] På tal om böcker närmar jag mig nu slutet på H som i hök. Jag noterar att och när författaren anger att hennes brustna hjärta håller på att läka, men också rädslan för att återvända till vardagen där hon känner sig så ensam… Vilken fantastisk bok det här är! […]
Jag kan varmt rekommendera alla som går igenom en sorg att läsa den – men kanske inte i den akuta fasen.
Mitt omdöme blir det högsta.
Boken handlar om författaren som, när hon är 40nånting plötsligt förlorar sin pappa. Pappan dör hastigt och lämnar efter sig en fru, författarens mamma, alltså, samt två vuxna barn (författaren och hennes bror). Som barn hade Helen ett särskilt band med sin far. Hon var ofta ute med honom, både på jobb och på fritiden. Pappan fick henne intresserad av falkenerarkonsten. Den sorg som drabbar Helen vid faderns dödsfall är på sätt och vis förlamande. Men en sak är hon bestämd med: hon ska tämja en hök.
Självklart drar jag paralleller till förlusterna av mina egna föräldrar. I ett inlägg skrev jag så här om boken:
”[…] Jag känner igen så mycket i berättelsen och relationen till fadern – trots att boken till det yttre handlar om hur dottern ska tämja en hök… Själva hökberättelsen blir emellertid sekundär för mig efter cirka 75 sidor lästa av 361. När berättarjaget skriver om sin pappa, hur han retas och hur hon följde med honom på jobbuppdrag och på fritiden är det som att läsa om en parallell version av mig och min pappa. (Pappan fotar broar, för övrigt, vilket får mig att referera till min stora fascination av Motalabron!) Men det jag mest av allt tar till mig är dotterns klarsynthet: hon är medveten om att hon flyr – fast hon flyr inte från nånting, hon flyr till nånting. Såsom jag har flytt till litteraturen… […]
En dag senare hade jag kommit ytterligare en bit in i boken. Då skrev jag bland annat så här om den:
”[…] Nu är jag cirka 160 sidor in i boken. Jag noterar att Helen, författare och berättarjag, understundom slås av sin sorg. På ett ställe tror hon dessutom att hon håller på att bli hök – för höken är allt det hon vill vara: ensam, behärskad, sorglös och oemottaglig för skador. Känns igen!!! Jag känner också igen känsligheten inför för mycket rörelse, ljud och ljus. Det kämpar jag själv fortfarande med, över ett halvår efter mammas död. Jag orkar inte med de närboendes stollemusik (i mina öron), jag orkar inte med ett litet barns förtjusta skratt. Motståndet mot att gå ut, gå ut bland folk… Det där motståndet jag byggde upp under De Sju Svåra Åren och som jag hade börjat demontera. Men så dog min mamma.
Den där eldiga vreden som plötsligt drabbar Helen – och mig… Det känns som om all vrede jag nånsin haft samlar sig. Helen Macdonald beskriver den som ett av de fem stadierna av sorg. Hon behärskar sig. Däremot behärskar hon sig inte när hon plötsligt en dag inser att kikaren hon har lånat av sin pappa är nåt hon aldrig kan lämna tillbaka – pappan är ju död. Då skriker hon och vrålar – och omfamnas av mor och bror. För mig fanns min kärlek. Fast jag skrek eller vrålade inte, direkt. För mig fanns också två barndomsvänner när det var som mest akut. När författaren skriver om känslan av overklighet, att världen har blivit oigenkännlig och det kommer att gå över… då slår jag ihop boken för idag. För just i denna stund är jag ensam, utan famn. […]
Kvällen efter skrev jag så här:
”[…] På tal om böcker närmar jag mig nu slutet på H som i hök. Jag noterar att och när författaren anger att hennes brustna hjärta håller på att läka, men också rädslan för att återvända till vardagen där hon känner sig så ensam… Vilken fantastisk bok det här är! […]
Jag kan varmt rekommendera alla som går igenom en sorg att läsa den – men kanske inte i den akuta fasen.
Mitt omdöme blir det högsta.