Close Enough to Touch

Close Enough To Touch
Bok av Colleen Oakley
Jubilee Jenkins lider av en väldigt ovanlig åkomma: hon är allergisk mot andra människor! Därför har hon isolerat sig i sitt hus under de senaste nio åren, och på köpet utvecklat stark torgskräck. Men när pengarna som hon är vad vid att få slutar rulla in, måste hon ta sig ut i verkliga världen och skaffa sig ett jobb. Hon lyckas få jobb på stadens bibliotek: och helt plötsligt har hon människor runt omkring sig, hela dagarna. Hur gör man när man skapar relationer till folk om man inte får röra dem? Är det verkligen så viktigt med beröring? Kan kärlek uppstå, utan att man får röra vid den andra människan?

Det är en mysig berättelse som tar avstamp i något för de flesta självklart, beröring och vikten av den i så många situationer. Tröst, ömhetsbevis, ilska. Vad är man utan den?

Det är en ganska långsam läsning men som inte är tråkig för det. Det är mysigt, med Jubilees jobb på biblioteket och de olika boktips som dyker upp under läsningens gång (jag beställde exempelvis hem Virgin Suicides efter tips från boken! Ska bli spännande att se om den är lika bra som karaktärerna tyckte den var!). Vi får också följa Eric, och den adopterade sonen Aja. Honom har jag dock lite svårare för, då jag tycker att Aja många gånger behandlas som en.. hund? Han lämnas kvar i bilen, han behöver nån som vaktar honom/rastar honom, han glöms liksom bort till fördel för Erics andra relationer och det ser så illa ut? Vad jag förstår så ska det framgå att Aja själv är avståndstagande, men jag tycker också han får stå ut med rätt mycket åsidosättning för att det ens ska vara okej, oavsett om Eric kämpar med det eller inte. Det blev lite av ett irritationsmoment i boken för mig.

Men det ett cozy och lättläst read, alldeles perfekt att ha fyndat på bokrean.
En varm men samtidigt ledsam berättelse som verkligen fångade mig från första sidan och som var svår att lägga ifrån sig. En bok med humor, vänskap och kärlek. Passar dig som vill ha en härlig feelgood att läsa.
Den här boken är så himla, himla fin. Jubilee och Eric är två väldigt fina karaktärer som jag direkt tar till hjärtat. Det är en mycket fint berättad historia som är både sorglig och rolig på samma gång. Trots att det egentligen är ett tungt ämne blir det aldrig särskilt tungt och allvarligt. Det berättas med värme och humor. Boken är välskriven, underhållande och charmig med många härliga karaktärer som förgyller berättelsen. Man får en hel del tillbakablickar från Jubilees barndom, hur ensam hon alltid har varit och hur hon drömmer om att någon gång få uppleva hur det känns att bli rörd vid. En sådan enkel sak som är så självklar för alla andra är hennes allra högsta önskan.
En väldigt berörande och känslosam bok.
Missa inte den här pärlan!
En varm berättelse om kärlek och ensamhet. Rädslor och svårigheter. Men kanske främst om hur man överkommer dem.

Jag ska vara ärlig. Jag grät vid två tillfällen. Av fina citat och meningar. Dock önskar jag att boken hade varit lite stramare - första halvan är alldeles för lång på något vis och jag tröttnar på att läsa. Men så kommer det glimtar som fångar in mig igen. Håvar in mig som om jag vore en gädda som släppt från kroken. Typ.

Vid vissa stunder är jag så trött på Juiblee att jag kan kräkas. Hon tycker så förbannat synd om sig själv (inte så konstigt egentligen!) och vägrar förstå att folk faktiskt KAN tycka om henne. Jag skulle vilja skaka om henne. Fast då skulle hon ju kunna dö.