The Professor

Bok av Charlotte Brontë
With an Introduction and Notes by Dr Sally Minogue. The Professor is Charlotte Brontes first novel, in which she audaciously inhabits the voice and consciousness of a man, William Crimsworth. Like Jane Eyre he is parentless; like Lucy Snowe in Villette he leaves the certainties of England to forge a life in Brussels. But as a man, William has freedom of action, and as a writer Bronte is correspondingly liberated, exploring the relationship between power and sexual desire. William's first person narration reveals his attraction to the dominating directress of the girls' school where he teaches, played out in the school's 'secret garden'. Balanced against this is his more temperate relationship with one of his pupils, Frances Henri, in which mastery and submission interplay. The Professor was published only after Charlotte Brontes death; today it gives us a fascinating insight into the first stirrings of her supreme creative imagination.
Långsam, välutvecklad, längtansfull.

För den som gillar Jane Eyre rekommenderas även denna lågmälda men intressanta bok. Skriven innan hennes andra utgivna verk (Jane Eyre, Shirley, Villette) men inte utgiven förens efter hennes död. I denna berättelse får läsaren bekanta sig med William Crimsworth och dennes sökande efter självständighet och kärlek. I likhet med många andra äldre verk upplever jag att det tar tid att komma in i Professorn och dess intrig. När man dock har kommit så pass långt att intresset oundvikligen växer fram är det svårt att lägga ner boken. Det är inte främst huvudkaraktären mr Crimsworth som drar till sig läsarens intresse, och kanske det är därför berättelsen är lite seg i början då det tar ett tag innan man fått stifta bekantskap med andra karaktärer, utan flera av de människor som William möter på sin resa bidrar enormt till berättelsen.

Thomas Sjösvärd skriver i förordet att boken inte innehåller några större överraskningar och att det är först när man ser den på nära håll som bilden djupnar och skuggor framträder. Jag kan inte annat än hålla med. Brontë berättar och utvecklar med en precision som tidvis kan kännas tradig, speciellt i början, men belöningen är välskrivna karaktärer med många olika sidor och känslotillstånd. Karaktärernas rättframhet och framfusighet blandad med dåtidens falskhet gör att jag saknar liknande personporträtt i nutidens litteratur. Men som Sjösvärd påpekar i förordet så var 1800-talets romaner experimentella och utforskande i berättandets grunder. Det är definitivt en del av det som ger denna sällsamma berättelse dess tilldragelse än idag.