Je suis en vie et tu ne m'entends pas

En höstdag 1945 kommer 23 åriga Klaus hem till tyska staden Leipzig efter att varit fånge i koncentrationslägret Buchenwald. Han skickades dit för att han är homosexuell och har fått stå ut i fyra år av övergrepp och misär. Han har svårt att anpassa sig till vardagen igen och lider av svåra minnen från de fyra åren. Hans familj och hela samhället kan inte accepterar hans sexuella läggning och Klaus väljer att lämna allt det gamla bakom sig. Han flyr till Frankrike och Paris, för att försöka börja om från början. Men oavsett var man är så är det på 1940-talet 'fel' att vara homosexuell och livet i Paris blir bitvis riktigt tufft, där med.

Författaren skriver med ett språk som nästan blir brutalt ärligt. Han beskriver det Klaus varit med om på ett närgånget och otroligt hemskt sätt. Att människor är kapabla att utsätta andra människor för det lidandet som fångarna i koncentrationslägren utsätts för är en gåta för mig.
Jag tyckte om att läsa om en överlevare och hans resa tillbaka till ett normalt liv. Många böcker som utspelar sig under andra världskriget berättar inget om efterkrigstiden. I denna bok inser man att tiden efter kriget kunde vara minst lika tuff som under kriget. Klaus lider och påverkas av minnena från koncentrationslägret i hela sitt liv, men han får som tur är också uppleva vänskap och kärlek.