D.I. Helen Grace: Kalter Ort
The Doll's House
Bok av M. J. Arlidge
Kein Spiel. Kein Entkommen.
Als Ruby aufwacht, weiß sie sofort, dass sie nicht in ihrem eigenen Bett liegt. Doch das ist nur Beginn ihres Albtraums. Jemand hält sie gefangen, in einem Zimmer, das an ein Puppenhaus erinnert.
Am anderen Ende der Stadt, Familienidylle, ein Tag am Strand. Bis eines der Kinder beim Spielen etwas entdeckt: eine Frauenleiche, tief vergraben im Sand. Vor Ort birgt die Polizei weitere Opfer. Allerdings hat niemand sie vermisst gemeldet, weder Eltern noch Freunde. Für D.I. Helen Grace Beweis genug, dass sie es mit einem Täter zu tun hat, der extrem klug und vorsichtig agiert. Und plötzlich begreift sie, dass für jemanden die Uhr ticken könnte, der noch am Leben ist.
Här ångar jag på med seriemördare. Så länge fiktionen är läskigare än min verklighet är den senare uthärdlig. M. J. Arlidges tredje del i Helen Grace-serien heter på svenska Dansa min docka. De svenska titlarna får en att tänka på barnvisor eller -rim. Men innehållet är allt annat än barnvänligt…
Två parallella historier skildras som så ofta i serien och i kriminalromaner generellt sett. Dels får läsaren följa en ung kvinna som hålls inspärrad i en källare, dels polisens arbete med ett fall där kroppen efter en ung kvinna hittas på en strand. Trots att den senare varit försvunnen länge hade hennes familj hopp om att hon skulle vara vid liv eftersom hon skickat både sms och tweets. Givetvis är den döda inte den enda som fallit offer för kidnapparen/mördaren. Samtidigt pågår en viss maktkamp mellan Helen Grace och hennes chef, men också bland kollegorna. Den som tror att yrkeslivet är enkelt tror fel.
Seriemördare är ruggiga typer. De har emellertid ofta fascinerat mig. Jag vill liksom veta vad det är som driver dem till att mörda om och om igen. Fascinationen gäller såväl fiktiva som verkliga seriemördare, men just i Dansa min docka är mördaren tack och lov fiktiv. I den här serien (och i den här boken) beskrivs mördarna som väldigt obehagliga, förstås, men läsaren får även en annan bild av dem. Inte så att författaren direkt skapar sympati för dem, dock, de blir ”bara” aningen förmänskligade. Annars är det förstås Helen Grace som är intimast, mänskligast och mest trovärdigt skildrad. Med fel och brister, som alla människor, är hon en lysande utredare. Jag vill läsa mer om henne och hoppas hitta resterande delar snart.
Mitt omdöme blir det högsta.
Två parallella historier skildras som så ofta i serien och i kriminalromaner generellt sett. Dels får läsaren följa en ung kvinna som hålls inspärrad i en källare, dels polisens arbete med ett fall där kroppen efter en ung kvinna hittas på en strand. Trots att den senare varit försvunnen länge hade hennes familj hopp om att hon skulle vara vid liv eftersom hon skickat både sms och tweets. Givetvis är den döda inte den enda som fallit offer för kidnapparen/mördaren. Samtidigt pågår en viss maktkamp mellan Helen Grace och hennes chef, men också bland kollegorna. Den som tror att yrkeslivet är enkelt tror fel.
Seriemördare är ruggiga typer. De har emellertid ofta fascinerat mig. Jag vill liksom veta vad det är som driver dem till att mörda om och om igen. Fascinationen gäller såväl fiktiva som verkliga seriemördare, men just i Dansa min docka är mördaren tack och lov fiktiv. I den här serien (och i den här boken) beskrivs mördarna som väldigt obehagliga, förstås, men läsaren får även en annan bild av dem. Inte så att författaren direkt skapar sympati för dem, dock, de blir ”bara” aningen förmänskligade. Annars är det förstås Helen Grace som är intimast, mänskligast och mest trovärdigt skildrad. Med fel och brister, som alla människor, är hon en lysande utredare. Jag vill läsa mer om henne och hoppas hitta resterande delar snart.
Mitt omdöme blir det högsta.
Precis som tidigare böcker startar denna direkt! Man vill absolut inte lägga den ifrån sig. Ännu en topp bok som ni inte borde missa!