Therese Raquin

Bok av Émile Zola
Classique de l'année 2009 dans le domaine Etudes des langues romanes - Français - Littérature, -, langue: Français, résumé: Préface de la deuxième édition***J'avais naïvement cru que ce roman pouvait se passer de préface. Ayant l'habitude de dire tout haut ma pensée, d'appuyer même sur les moindres détails de ce que j'écris, j'espérais être compris et jugé sans explication préalable. Il paraît que je me suis trompé.La critique a accueilli ce livre d'une voix brutale et indignée. Certaines gens vertueux, dans des journaux non moins vertueux, ont fait une grimace de dégoût, en le prenant avec des pincettes pour le jeter au feu. Les petites feuilles littéraires elles-mêmes, ces petites feuilles qui donnent chaque soir la gazette des alcôves et des cabinets particuliers, se sont bouché le nez en parlant d'ordure et de puanteur. Je ne me plains nullement de cet accueil; au contraire, je suis charmé de constater que mes confrères ont des nerfs sensibles de jeune fille. Il est bien évident que mon oeuvre appartient à mes juges, et qu'ils peuvent la trouver nauséabonde sans que j'aie le droit de réclamer. Ce dont je me plains, c'est que pas un des pudiques journalistes qui ont rougi en lisant Thérèse Raquin ne me paraît avoir compris ce roman. S'ils l'avaient compris, peut-être auraient-ils rougi davantage, mais au moins je goûterais à cette heure l'intime satisfaction de les voir écoeurés à juste titre. Rien n'est plus irritant que d'entendre d'honnêtes écrivains crier à la dépravation, lorsqu'on est intimement persuadé qu'ils crient cela sans savoir à propos de quoi ils le crient.Donc il faut que je présente moi-même mon oeuvre à mes juges. Je le ferai en quelques lignes, uniquement pour éviter à l'avenir tout malentendu.Dans Thérèse Raquin, j'ai voulu étudier des tempéraments et non des caractères. Là est le livre entier. J'ai choisi des personnages souverainement dominés par leurs nerfs et leur sang, dépourvus de libre arbitre, entraînés à chaque acte de leur vie par les fatalités de leur chair. [...]
Underbar och väldigt otäck skildring av hur livet snabbt kan svänga mellan elden, kärlek och vad som händer när girighet och liknande känslor tar över.
Therese är en kvinna med en stark inre natur, men på grund av den miljö hon lever i tvingas hon låsa in sina känslor och sin vilja i sig själv. Therese växer upp med sin faster och hennes kusin. Fastern har redan i förväg planerat att Therese ska gifta sig med sin kusin. En dag träffar hon Larurent som är en helt motsats till sin man. De startar en affär och snart smider de planer på hur de ska få Therese man ur vägen så de kan få gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Problemet är att ibland kommer nuet ikapp en.

Boken beskriver verkligen hur det var att leva som kvinna under naturalismen. Mycket känslor står på spel och den slukar läsare direkt.
Thérèse är en flicka från enkla förhållanden. Hon har efter sin familjs död adopterats av sin faster, sömmerskan Mme Raquin. Mme Raquin är bosatt på den franska landsbygden med sin son Camille, vilken alltså är kusin till Thérèse. Camille har under hela uppväxten varit ett sjukligt och konvalescent barn. Hans mor har beskyddat honom intill överdrift och han har växt upp till en man som är svag och klen.

Thérèse har även hon uppfostrats på ett liknande manér. Hennes starka karaktär och passionerade känslor har fullkomligen kvävts och hon har vant sig vid tystnad och tillbakadragenhet, I det påtvingade äktenskapet kusinerna emellan vantrivs hon.

När den märkliga lilla familjen flyttar till huvudstaden Paris återser Camille sin gamle vän Laurent. Mellan honom och Thérèse uppstår en passionerad attraktion. Omoralen i detta tvingar dem att dölja sin passion för varandra för omvärlden. För att bli kvitt problemet bestämmer sig det hemliga paret för att mörda Camille. Det ska visa sig vara ett ödesdigert misstag.

Boken är ett starkt exempel på naturalismen. Författaren ansåg inte att han själv dikterade handlingen utan lät karaktärerna och händelserna skapa den av sig självt. Som läsare väcks frågor om i vilken grad vi är utelämnade till ödets makt. Går det verkligen att skylla sina handlingar på tidens obönhörliga gång eller har vi ett eget ansvar för dem?