Theresa Raquin

Bok av Émile Zola
One Thursday, Camille, on returning from his office, brought with him a great fellow with square shoulders, whom he pushed in a familiar manner into the shop."e;Mother,"e; he said to Madame Raquin, pointing to the newcomer, "e;do you recognise this gentleman?"e; The old mercer looked at the strapping blade, seeking among her recollections and finding nothing, while Therese placidly observed the scene."e;What!"e; resumed Camille, "e;you don't recognise Laurent, little Laurent, the son of daddy Laurent who owns those beautiful fields of corn out Jeufosse way. Don't you remember? I went to school with him; he came to fetch me of a morning on leaving the house of his uncle, who was our neighbour, and you used to give him slices of bread and jam."e;All at once Madame Raquin recollected little Laurent, whom she found very much grown. It was quite ten years since she had seen him. She now did her best to make him forget her lapse of memory in greeting him, by recalling a thousand little incidents of the past, and by adopting a wheedling manner towards him that was quite maternal. Laurent had seated himself. With a peaceful smile on his lips, he replied to the questions addressed to him in a clear voice, casting calm and easy glances around him."e;Just imagine,"e; said Camille, "e;this joker has been employed at the Orleans-Railway-Station for eighteen months, and it was only to-night that we met and recognised one another-the administration is so vast, so important!"e; As the young man made this remark, he opened his eyes wider, and pinched his lips, proud to be a humble wheel in such a large machine. Shaking his head, he continued:"e;Oh! but he is in a good position. He has studied. He already earns 1,500 francs a year. His father sent him to college. He had read for the bar, and learnt painting. That is so, is it not, Laurent? You'll dine with us?"e; "e;I am quite willing,"e; boldly replied the other.He got rid of his hat and made himself comfortable in the shop, while Madame Raquin ran off to her stewpots. Therese, who had not yet pronounced a word, looked at the new arrival. She had never seen such a man before. Laurent, who was tall and robust, with a florid complexion, astonished her. It was with a feeling akin to admiration, that she contemplated his low forehead planted with coarse black hair, his full cheeks, his red lips, his regular features of sanguineous beauty. For an instant her eyes rested on his neck, a neck that was thick and short, fat and powerful. Then she became lost in the contemplation of his great hands which he kept spread out on his knees: the fingers were square; the clenched fist must be enormous and would fell an ox.
Underbar och väldigt otäck skildring av hur livet snabbt kan svänga mellan elden, kärlek och vad som händer när girighet och liknande känslor tar över.
Therese är en kvinna med en stark inre natur, men på grund av den miljö hon lever i tvingas hon låsa in sina känslor och sin vilja i sig själv. Therese växer upp med sin faster och hennes kusin. Fastern har redan i förväg planerat att Therese ska gifta sig med sin kusin. En dag träffar hon Larurent som är en helt motsats till sin man. De startar en affär och snart smider de planer på hur de ska få Therese man ur vägen så de kan få gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Problemet är att ibland kommer nuet ikapp en.

Boken beskriver verkligen hur det var att leva som kvinna under naturalismen. Mycket känslor står på spel och den slukar läsare direkt.
Thérèse är en flicka från enkla förhållanden. Hon har efter sin familjs död adopterats av sin faster, sömmerskan Mme Raquin. Mme Raquin är bosatt på den franska landsbygden med sin son Camille, vilken alltså är kusin till Thérèse. Camille har under hela uppväxten varit ett sjukligt och konvalescent barn. Hans mor har beskyddat honom intill överdrift och han har växt upp till en man som är svag och klen.

Thérèse har även hon uppfostrats på ett liknande manér. Hennes starka karaktär och passionerade känslor har fullkomligen kvävts och hon har vant sig vid tystnad och tillbakadragenhet, I det påtvingade äktenskapet kusinerna emellan vantrivs hon.

När den märkliga lilla familjen flyttar till huvudstaden Paris återser Camille sin gamle vän Laurent. Mellan honom och Thérèse uppstår en passionerad attraktion. Omoralen i detta tvingar dem att dölja sin passion för varandra för omvärlden. För att bli kvitt problemet bestämmer sig det hemliga paret för att mörda Camille. Det ska visa sig vara ett ödesdigert misstag.

Boken är ett starkt exempel på naturalismen. Författaren ansåg inte att han själv dikterade handlingen utan lät karaktärerna och händelserna skapa den av sig självt. Som läsare väcks frågor om i vilken grad vi är utelämnade till ödets makt. Går det verkligen att skylla sina handlingar på tidens obönhörliga gång eller har vi ett eget ansvar för dem?