Koniec końca świata

Oj vilken oväntat tankeväckande bok. På många sätt bra, men inte endast bra.

Jag har undvikit Jonathan Franzen sedan hans pompösa uttalande om Orpah Winfrey och hennes bokklubb, helt ovetande om att mina känslor inför honom är så gängse att termen "Franzenfreude" myntats för att benämna ogillandet av honom samt att han och Oprah försonats för hela nio år sedan. Tur. För jag gillade "The Corrections" skarpt när jag läste den och gladde mig att få läsa något annat av stackars mobbade Franzen (som dock inte verkar ångra någonting).

"Här slutar världens ände" är en samling essäer, de flesta om miljö och klimat, mestadels i förhållande till fåglar (Franzen är en hängiven globetrotter och fågelskådare) men inte uteslutande. De jag uppskattade allra mest var de som lärde mig något nytt. Franzen är av uppfattningen att klimatförändringarna är oundvikliga och att det finns betydligt mer akuta hot mot just fåglar. Människan som direkt hot, till exempel. Länder med en tradition av att jaga som plötsligt fått tillgång till kalasjnikovs eller andra alltför effektiva vapen. I Albanien, Egypten, Jamaica... på så många ställen sker en lustjakt på flyttfåglar, "inte deras fåglar", av stora mängder skjutlystna män. Dessa fåglar skyddas och vårdas i sina ursprungsländer för att sedan skjutas ner i massor, ibland för endast en munfull kött, ibland bara för nöjet att få skjuta.

Mellan essäerna om fåglar finns bland annat en om Edith Whartons medmänsklighet (eller brist på sådan) och en dödsannons om en gammal vän. Dessa var mindre intressanta än de om fåglarna. Det finns även en essä jag intresserat läste som tog slut för snabbt.

In short: "Här slutar världens ände" är läsvärd men ganska ojämn och man får hoppa över det man inte bryr sig om om man vill!