El color purpura
The color purple
Bok av Alice Walker
Nominada por los estadounidenses como una de las 100 mejores novelas en la serie de PBS The Great American Read.
Un clásico del feminismo y la lucha contra el racismo del siglo XX.
Esta es la historia de dos hermanas: Nettie, que ejerce como misionera en África, y Celie, que vive en el Sur de Estados Unidos, casada con un hombre al que odia y abrumada por la vergüenza de haber sido violada por quien cree que es su padre. A lo largo de treinta años ambas mantienen el recuerdo y la esperanza de reencontrarse y vuelcan sus sentimientos en unas cartas conmovedoras. Pero la dramática existencia de Celie cambiará cuando entre en su vida la amante de su marido, una extraordinaria mujer llama Shug Avery.
Alice Walker traza en esta ya clásica historia, narrada en formato epistolar, un crudo y sin embargo bello relato del abuso hacia las mujeres y la comunidad afroamericana en los Estados Unidos de la primera mitad del siglo XX. El relato de ambas hermanas, merecedor del Premio Pulitzer y del National Book Award en 1983, se convierte en símbolo de una lucha que aún a día de hoy no hemos acabado de librar.
ENGLISH DESCRIPTION
Winner of the Pulitzer Prize and the National Book Award, this novel about a resilient and courageous woman has become a Broadway show and a cultural phenomenon.
Nominated as one of America's best-loved novels by PBS's The Great American Read.
Celie has grown up poor in rural Georgia, despised by the society around her and abused by her own family. She strives to protect her sister, Nettie, from a similar fate, and while Nettie escapes to a new life as a missionary in Africa, Celie is left behind without her best friend and confidante, married off to an older suitor, and sentenced to a life alone with a harsh and brutal husband.
In an attempt to transcend a life that often seems too much to bear, Celie begins writing letters directly to God. The letters, spanning twenty years, record a journey of self-discovery and empowerment guided by the light of a few strong women. She meets Shug Avery, her husband's mistress and a jazz singer with a zest for life, and her stepson's wife, Sophia, who challenges her to fight for independence. And though the many letters from Celie's sister are hidden by her husband, Nettie's unwavering support will prove to be the most breathtaking of all.
The Color Purple has sold more than five million copies, inspired an Academy Award-nominated film starring Oprah Winfrey and directed by Steven Spielberg, and been adapted into a Tony-nominated Broadway musical. Lauded as a literary masterpiece, this is the groundbreaking novel that placed Walker "in the company of Faulkner" (The Nation), and remains a wrenching-yet intensely uplifting-experience for new generations of readers.
Vilken bok! Vilken läsupplevelse! Mitt första intryck var ungefär ”hur ska jag orka ta mig igenom en så här brutalt hemsk bok”. Jag visste på förhand att huvudpersonen är med om fruktansvärda upplevelser, men jag var inte beredd på att det skulle börja med en gång, utan förvarning, och vara så illa redan de första sidorna. Till min lättnad är boken som hemskast i början och även om den verkligen inte är någon dans på rosor efter det heller så blir den aldrig lika obehaglig som i början.
Det här är en bok om relationer, sexism, rasism, systerskap, religion, förlåtelse, överlevnad, sexualitet, samhällsskillnader, självkänsla och lögnernas makt. Det jag tar med mig mest är ändå huvudpersonen Celie. I början av boken är hon besegrad, nästan omintetgjord, förtryckt och osäker. Celie berättar själv om allt som händer, men i början är beskrivningarna distanserade. Allt eftersom Celie växer som människa och blir starkare i sig själv ändras tonen och blir allt mindre distanserad för att övergå i mer känsloladdade beskrivningar. I början adresserar hon det hon skriver till Gud, men efter bokens vändpunkt växlar hon till att adressera breven till sin syster. Detta signalerar på ett djupare plan hur hennes religiositet har förändrats och utvecklats. Hennes religiösa fokus skiftar från att handla om en Gud som hon föreställer sig ser ut som en gammal vit man, till att handla om att Gud finns överallt i allt vi ser och även inom oss själva. Celies självkänsla växer när hon börjar se sig själv som en del av världen och som en del av Guds skapelse.
Något jag verkligen uppskattade var hur Celies inre resa reflekteras i språket och i hur avsnitten blir allt längre och gradvis mer avancerade. Det finns många intressanta karaktärer i boken och än mer intressanta är relationerna dem emellan. Relationerna är föränderliga, de skiftar och är oförutsägbara. Celie blir mer eller mindre bortgift och hamnar i ett äktenskap med en man som slår henne. Trots det blir detta en förändring till det bättre eftersom som slipper bo hos sin far som våldtar henne. Hon har två barn som hon fått med sin far och som han gjort sig av med. Hon vet inte var de är eller om de lever. Hennes syster är försvunnen och Celie fruktar att hon är död. Livet börjar långsamt bli bättre när Celie finner vänskap till andra kvinnor. Systerskapet stärker Celie som egentligen först då börjar leva på riktigt. Hon inleder en relation med kvinnan som hennes make älskar. Den kärlekstriangeln påminner inte om någon annan jag läst och är både ovanlig och intressant.
Avsnitten om en mörkhyad familj från USA som lever och arbetar som missionärer i Afrika är väldigt intressanta. Hur afrikanerna ser på missionärerna speglas mot hur de mörkhyade i USA ser på de vita. Alice Walker är duktig på nyansskillnader och på att säga mycket mellan raderna. Boken är en stark läsupplevelse rakt igenom, men särskilt en scen mot slutet av boken är så känslosam och välskriven att jag gråter hejdlöst. Jag gillar verkligen Celies frigörelse, hennes kamp för att ta sig loss från det liv hon så länge varit fast i och framför allt hur hon mot slutet kan skaka av sig ett lager av lögner som tyngt henne för att befrias av sanningen. Slutet är trovärdigt, men också lite oväntat. Inte olyckligt, men inte heller direkt lyckligt. Runt matbordet sitter karaktärer som sårat varandra djupt, hjälpt varandra, räddat varandra, förlåtit varandra, hatat och älskat varandra. Just förlåtelse och styrkan att gå vidare är två starka temat i bokens andra halva. Hela boken genomsyras av samhällets orättvisor och av hur illa människor ibland behandlar varandra. Men boken är också fylld av hopp, mellan kvinnorna finns ett starkt systerskap som växer i styrka genom hela boken. Har du inte redan läst den här romanen tycker jag att du ska göra det.
Det här är en bok om relationer, sexism, rasism, systerskap, religion, förlåtelse, överlevnad, sexualitet, samhällsskillnader, självkänsla och lögnernas makt. Det jag tar med mig mest är ändå huvudpersonen Celie. I början av boken är hon besegrad, nästan omintetgjord, förtryckt och osäker. Celie berättar själv om allt som händer, men i början är beskrivningarna distanserade. Allt eftersom Celie växer som människa och blir starkare i sig själv ändras tonen och blir allt mindre distanserad för att övergå i mer känsloladdade beskrivningar. I början adresserar hon det hon skriver till Gud, men efter bokens vändpunkt växlar hon till att adressera breven till sin syster. Detta signalerar på ett djupare plan hur hennes religiositet har förändrats och utvecklats. Hennes religiösa fokus skiftar från att handla om en Gud som hon föreställer sig ser ut som en gammal vit man, till att handla om att Gud finns överallt i allt vi ser och även inom oss själva. Celies självkänsla växer när hon börjar se sig själv som en del av världen och som en del av Guds skapelse.
Något jag verkligen uppskattade var hur Celies inre resa reflekteras i språket och i hur avsnitten blir allt längre och gradvis mer avancerade. Det finns många intressanta karaktärer i boken och än mer intressanta är relationerna dem emellan. Relationerna är föränderliga, de skiftar och är oförutsägbara. Celie blir mer eller mindre bortgift och hamnar i ett äktenskap med en man som slår henne. Trots det blir detta en förändring till det bättre eftersom som slipper bo hos sin far som våldtar henne. Hon har två barn som hon fått med sin far och som han gjort sig av med. Hon vet inte var de är eller om de lever. Hennes syster är försvunnen och Celie fruktar att hon är död. Livet börjar långsamt bli bättre när Celie finner vänskap till andra kvinnor. Systerskapet stärker Celie som egentligen först då börjar leva på riktigt. Hon inleder en relation med kvinnan som hennes make älskar. Den kärlekstriangeln påminner inte om någon annan jag läst och är både ovanlig och intressant.
Avsnitten om en mörkhyad familj från USA som lever och arbetar som missionärer i Afrika är väldigt intressanta. Hur afrikanerna ser på missionärerna speglas mot hur de mörkhyade i USA ser på de vita. Alice Walker är duktig på nyansskillnader och på att säga mycket mellan raderna. Boken är en stark läsupplevelse rakt igenom, men särskilt en scen mot slutet av boken är så känslosam och välskriven att jag gråter hejdlöst. Jag gillar verkligen Celies frigörelse, hennes kamp för att ta sig loss från det liv hon så länge varit fast i och framför allt hur hon mot slutet kan skaka av sig ett lager av lögner som tyngt henne för att befrias av sanningen. Slutet är trovärdigt, men också lite oväntat. Inte olyckligt, men inte heller direkt lyckligt. Runt matbordet sitter karaktärer som sårat varandra djupt, hjälpt varandra, räddat varandra, förlåtit varandra, hatat och älskat varandra. Just förlåtelse och styrkan att gå vidare är två starka temat i bokens andra halva. Hela boken genomsyras av samhällets orättvisor och av hur illa människor ibland behandlar varandra. Men boken är också fylld av hopp, mellan kvinnorna finns ett starkt systerskap som växer i styrka genom hela boken. Har du inte redan läst den här romanen tycker jag att du ska göra det.