Svartsvala

En ung kvinna, Lucia, drabbas av en hjärnblödning men överlever. Dock har hon förlorat funktionen med närminnet, det som händer idag är glömt imorgon.
Det här är en historia om Lucia och hur hon försöker skapa sig ett så normalt liv som möjligt med man och barn men det är också en berättelse om stark, passionerad, brännande och förtärande kärlek och åtrå.
Det är en bok om minnets och glömskans förmåga att skapa och krossa en människas liv och om den stora skuggan, döden, som lurar runt hörnet.

Josefin Roos har skrivit en så otroligt vacker och tragisk berättelse som kryper in i mig som läsare och får mig att tänka och fundera. Boken och texten fångar mig från första sidan och jag har tvingat mig själv att läsa lugnt och stillsamt för att verkligen kunna njuta av berättelsen. Det är som poesi när man läser och texten är som berättelsen, het, febrig, vacker, tragisk, förtärande. Orden räcker inte till för att beskriva den här boken, den måste upplevas och jag är så tacksam för att jag fick frågan av Josefin om jag ville läsa Svartsvala. Om inte hade jag säkert missat en otrolig läsupplevelse. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här boken är uppe till diskussion för både det ena och det andra litteraturpriset under året.

Jag vill verkligen rekommendera er att läsa boken Svartsvala för det är en läsupplevelse utöver det vanliga.

Vacker, gripande och tragisk!
En febrig roman om minnets betydelse och glömskans förskoning och förbannelse.

Ja, så står det på baksidan av boken. Och jag kan inte annat än hålla med. När Lucia vaknar upp efter en hjärnblödning är hennes närminne borta vilket innebär att hon inte kommer ihåg något, inte känner igen människor, inte vet om hin har ätit osv. Hon lever i ett förhållande med man och dotter när hon träffar J och blir handlöst förälskad.

Josefin Roos har ett väldigt vackert och poetiskt språk. Hennes sätt att skriva väcker minnen om hur ont kärlek kan göra. Hur vackert och underbart det kan vara men också att det kan vara väldigt sorgligt och smärtsamt.

Jag gillar både inslagen om fåglar och om hur hjärnan fungerar. Det blir som små pauser i allt det djupa, det låter tanken vila lite. Men tyvärr upplevde jag boken som lite svår att ta till mig och fick ingen riktig feeling när jag läste. Förmodligen beror det på att jag inte var mottaglig just där och då. Jag tycker du ska läsa själv och bilda dig en egen uppfattning, jag vet att väldigt många är lyriska över boken.
- Visa kortare text

Jag blev helt betagen av det vackra och poetiska språket och hur författaren ger liv till huvudpersonen, Lucía, som pga en hjärnblödning då hon enbart är 26 år sedan dess lever med stora minnessvårigheter. Det påverkar henne i det vardagliga och på ett mer existentiellt plan.

Hur är det att veta att du har en dotter, men inte minnas hennes doft som nyfödd eller känslan när hon tog sina första steg? Dessutom lever Lucía hela tiden med ett hot om en andra hjärnblödning, som kan förvärra hennes tillstånd eller t o m avsluta hennes liv i förtid. Trots detta vill Lucía leva livet fullt ut, inte bara överleva.

En central del av boken handlar om den kärlekshistoria som Lucía har med en man hon träffar. Det är i skildringen av denna kärlek, och i kärleken till dottern, som boken får en närmast poetisk ton. Jag tycker mycket om att författaren låter sms konversationerna som Lucía har med älskaren på spanska vara oöversatta. Det skapar en känsla av intimitet och innerlighet dem emellan. (Det underlättar förvisso att jag talar spanska.)

Boken är endast 199 sidor men rymmer så mycket. Författaren visar att kvalitet ibland inte handlar om kvantitet. Svartsvala är en bok att läsa långsamt och ge sig tid att njuta av språket.

En fantastisk historia som jag sträckläste. Språket är poetiskt och väldigt vackert. Läsningen bara flyter på och jag dras med i berättelsen och vill inte att den ska ta slut.

Lucía vaknar upp efter att ha fått en hjärnblödning och hela livet är förändrat. Vi får följa hennes väg med närminnesförlust och hur det påverkar livet. Hur hon inte kan minnas namnet på sin dotters gosedjur, när hon går vilse eller när hon glömmer vad hon ska handla. Hur ser livet ut om man bara kan leva i nuet?

Det är en finstämd bok om kärlek, förälskelse, minnen och fåglar. ”Svartsvala” är en bok jag är glad över att ha läst. Den kommer jag att minnas länge!

Svartsvala är en annorlunda kärleksroman om hur fruktansvärt det kan vara att inte minnas. Att inte komme ihåg de mest elementära sakerna i livet. Lucía vaknar upp efter en hjärnblödning och då är allt förändrat. Hennes närminne är helt borta och hon blir instängd i ett mörkt rum som kallas minnesförlust.

En gripande skildring som är laddad med massor av känslor såsom åtrå och skuld. Ibland hade jag lite svårt att hålla fokus då det var onödigt mycket av detaljerade medicinska termer för att förklara vad som styr berättelsens känsloliv.
Även om jag i vissa stycken tyckte att boken var svår att ta till sig, kanske det beror på att den inte tillhör en genre jag brukar läsa, så tycker jag att den är väl värd att läsa. Den kommer att beröra mig en längre tid.

När Lucía vaknar upp efter en hjärnblödning är allt förändrat. Hon har inget närminne, hon måste lära sig allt på nytt, och enligt läkaren kan olyckan slå till när som helst igen. Hon träffar en man och får ett barn, trots läkarens varning, men att klara vardagen är svårt. Allt måste ske nu, innan det är för sent. Men vad betyder nuet när man inte har något minne, hur är man en människa när man inte har något förflutet?

Svartsvala är en febrig kärleksroman om minnets betydelse och glömskans förskoning och förbannelse, om att fly och att stå stilla, en hyllning till det liv som bara kan anas i skuggan av döden. En bok om att inte minnas, om vad som har skett eller inte. En bok om Chile och dess historia och kultur och en bok fylld med litterära referenser. Annorlunda skriven jämfört med de böcker jag normalt läser men klart läsvärd!