Tritonus

Bok av Kjell Westö
Stjärndirigenten Thomas Brander har låtit bygga en överdådig villa ute i skärgården. I Casa Tritonus ska han koppla av från de tärande arbetsresorna, men självbilden är inte vad den varit, och efter en rad motgångar i yrkes- och kärlekslivet kan det dyrköpta palatset inte lugna nerverna. En alltför utåtriktad och nyfiken granne blir också ett hot mot sinnesfriden. Till slut finner Brander och grannen, skolkuratorn och amatörmusikern Reidar Lindell, ändå en gemensam ton i umgänget, och en kärv vänskap uppstår mellan dem. Med Lindell följer också invånarna i Ravais och deras inbördes relationer, som till slut blir också Branders angelägenhet. Ute i skärgården kan man inte fly in i anonymiteten, här delar man varandras glädje och sorg. Här sitter man i samma båt också när den läcker. Tritonus är den musikaliska termen för det dissonanta djävulsintervallet, och romanen Tritonus pendlar mellan harmoni och dissonans, i sökandet efter svaren på några akuta frågor: hur kan vi leva tillsammans, med alla våra olikheter, i en tid som vår? Finns det försoning och botgörelse, innan allt är försent? Kjell Westös nya roman är en modern och oemotståndlig skärgårdsberättelse - om musik och gemenskap, framgång och ensamhet - tecknad med lika delar värme och allvar. BELÖNAD MED SVENSKA YLES LITTERATURPRIS 2020.
Tritonus - även kallat djävulsintervallet, är en musikalisk tonhöjning som ofta används inom skräckfilmsmusik. En sådan titel med en sådan innebörd får en onekligen att undra. Vad ska denna roman handla om?

Att boken skulle bjuda på någon typ av kittlande känsla av skräck kan jag snabbt dementera. Det här är en långsam historia som kretsar kring två medelålders män som dras med ganska triviala vardagliga bekymmer. Med det sagt vill jag inte på något sätt påstå att historien som sådan skulle vara trivial. Tvärtom. Det som kan tyckas simpelt i livet lyckas Westö skildra på ett både tankeväckande och snyggt sätt.

Romanens tema är musiken. Vi har delvis den berömda dirigenten som flyttat ut i skärgården för att bygga ett pampigt slott och vars hela liv kretsar (eller kanske kretsat?) kring den klassiska musikens bedagade toner, och vi har också amatörmusikern som spelar i traktens coverband. Tillsammans möts de i en komposition som präglas av både dissonans och harmoni.

Westö har skrivit en inkännande och välljudande roman, men man får nog ha en del tid över, tempot är adagio. Och man får också vara beredd på att i stort sett allt anknyter till musik och musikaliska termer.

Jag skulle säga att boken är som vissa klassiska musikstycken. Inledningen är pampig och känns i kroppen. Mellanspelet tenderar att göra en dåsig och vid avslutningen stegras känslan åter igen i ett välkomponerat crescendo.

Det jag bär med mig är tanken som flyger genom dirigenten Branders huvud i slutet: man vet aldrig när det blir för sent att säga något hyggligt till någon.
Thomas Brander är en stjärndirigent som närmar sig 60 och som har låtit bygga en överdådig villa ute i skärgården, Casa Tritonus, där han ska koppla av mellan arbetsresorna som börjat tära allt mer. Att han den senaste tiden haft motgångar i både yrkes- och kärlekslivet gör att Brander inte har så lätt att koppla av som han skulle vilja. Granne med Casa Tritonus bor Reidar Lindell, som är skolkurator och hobbymusiker i ett coverband och mellan de två männen växer en slags vänskap fram. Genom Lindell blir Brander introducerad för lokalbefolkningen och deras inbördes relationer, för att här delar man varandras glädje och sorg.

Tritonus är den senaste romanen från den finlandssvenske författaren Kjell Westö och det är en roman som verkligen visar att Westö är en av de bästa svenskspråkiga författarna just nu. Det är en berättelse om åldrande, förlorad kärlek, hitta sin plats i världen och framförallt om musikens kraft. Berättelsen utspelar sig efter coronapandemin när världen börjar närma sig det normala igen, vilket ger den en samtidskänsla. Westös språk är som alltid vackert och det blir ännu vackrare av finlandssvenska uttrycken som jag vill komma ihåg och som jag tycker att vi borde införa i svenskan, som t ex morgonnatten.