Den som överlever
Bok av Victor Pavic Lundberg
Loa Bergman återvänder till journalistiken efter en lång sjukskrivning. När han letar efter vinklar inför den stundande tjugoårsdagen av en nationell katastrof ramlar han över ett spår som ligger närmre hans eget öde än vad han först vill erkänna.
Samtidigt bedriver Danijela Mirkovic, Loas kollega på tidningen och tidigare vän, en egen utredning och hittar märkliga oklarheter. Båda två dras in i en livsfarlig spiral i jakten på sanningen.
"Den som överlever" är en rafflande spänningsroman om hur girighet, moral och tillfälligheter styr våra livsöden.
Debuterande författare vill ofta för mycket med sina verk. För mig som en av fem utvalda av Akademibokhandeln att recensera en debutroman kan det därför vara en utmaning. Men är Victor Pavic Lundberg med sin spänningsroman Den som överlever en annorlunda litterär debutant?
Boken pendlar mellan dåtid – december 2000 – och nutid. Miljön är Stockholm, till stor del en tidningsredaktion. Dit återvänder Loa Bergman efter en långtidssjukskrivning. Han får i uppdrag att göra ett reportage med anledning av tjugoårsdagen av en katastrof som inträffade på Söder. Samtidigt börjar en kollega och före detta vän, den på redaktionen utfrusna Danijela Mirkovic, en egen utredning om katastrofen.
Plötsligt har jag läst en femtedel av den här spännande och välskrivna boken. Korta meningar och kapitel ökar spänningen och min läshastighet. Miljöerna känns autentiska liksom människorna, med fel och brister. Snart anar jag att berättelsen är mer än den först ger sken av. Och egentligen är det inte en berättelse utan flera, något som känns helt rätt i sammanhanget. De som överlever katastrofer kan ju faktiskt hantera detta på väldigt olika sätt. En del genom att våga möta sanningen, andra genom att… frisera den. Skildringarna av mänsklig utsatthet är så på pricken att jag undrar om det inte är självupplevt av författaren. Ett HBTQ-tema finns också med på ett naturligt sätt.
Kopplingen dåtid – nutid samt alkoholproblem – journalist känns däremot inte nyskapande. Jag hade gärna sett att kapitlen haft tidsangivelser eftersom det är flera berättelser i en och samma bok. Men i slutet får läsaren alla svar. Helhetsintrycket är mycket gott. Detta är en debutroman jag varmt kan rekommendera.
Mitt omdöme blir högt.
Boken pendlar mellan dåtid – december 2000 – och nutid. Miljön är Stockholm, till stor del en tidningsredaktion. Dit återvänder Loa Bergman efter en långtidssjukskrivning. Han får i uppdrag att göra ett reportage med anledning av tjugoårsdagen av en katastrof som inträffade på Söder. Samtidigt börjar en kollega och före detta vän, den på redaktionen utfrusna Danijela Mirkovic, en egen utredning om katastrofen.
Plötsligt har jag läst en femtedel av den här spännande och välskrivna boken. Korta meningar och kapitel ökar spänningen och min läshastighet. Miljöerna känns autentiska liksom människorna, med fel och brister. Snart anar jag att berättelsen är mer än den först ger sken av. Och egentligen är det inte en berättelse utan flera, något som känns helt rätt i sammanhanget. De som överlever katastrofer kan ju faktiskt hantera detta på väldigt olika sätt. En del genom att våga möta sanningen, andra genom att… frisera den. Skildringarna av mänsklig utsatthet är så på pricken att jag undrar om det inte är självupplevt av författaren. Ett HBTQ-tema finns också med på ett naturligt sätt.
Kopplingen dåtid – nutid samt alkoholproblem – journalist känns däremot inte nyskapande. Jag hade gärna sett att kapitlen haft tidsangivelser eftersom det är flera berättelser i en och samma bok. Men i slutet får läsaren alla svar. Helhetsintrycket är mycket gott. Detta är en debutroman jag varmt kan rekommendera.
Mitt omdöme blir högt.