Pappa Pralin
Bok av Anna Jörgensdotter
Pappa Pralin (2002) är berättelsen om Andrea, under åren mellan tjugo och tjugofem. Åren då hon är på sjukhus, då hon gifter sig, och då den stora kärleken går snett. Andrea som har en centrifug i magen, och fjärilar, och choklad, piller, sorg, en massa rädsla, och Casper. Och längtan. Hur hänger allt i hennes röriga liv ihop, undrar hon. Hänger det ihop? Kanske finns alltid chansen att börja om. Anna Jörgensdotters debutroman är på många sätt tidstypisk i sin skildring av en trasig och förvirrad ung människa som växer upp under 70- och 80-talet; med ingredienser som utanförskap, mobbning och otrygghet och längre fram ätstörningar, psykvård, missbruk. Det som gör den unik är det sällsynt levande och roliga sätt den är berättad på; här går ont och kul och varmt och mörkt hand i hand.
Det här är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.albertbonniersforlag.se/pod
Andreas uppväxt är präglad av mobbing i skolan och en pappa som lämnar familjen då och då för en älskarinna i Italien.
Här möter vi henne på en psykiatrisk klinik där hon är för behandling av sina ätstörningar.
Hon träffar patienten och rumsgrannen Casper, som är den vackraste hon någonsin sett. Så småningom gifter de sig och äktenskapet domineras av en destruktiv, men ändå stor, kärlek, brist på tillit och mängder av tabletter och alkohol.
Samtidigt som jag blir otroligt illa berörd av hur Andrea mår vill jag inte sluta läsa för jag vill så gärna att hon ska få bli lycklig, känna kärlek och få ro.
Boken är skriven på ett litet osammanhängande och vilset sätt, även om det inte på något sätt är svårt att hänga med, och jag får för mig att det är så det ser ut i Andreas tankar.
Här möter vi henne på en psykiatrisk klinik där hon är för behandling av sina ätstörningar.
Hon träffar patienten och rumsgrannen Casper, som är den vackraste hon någonsin sett. Så småningom gifter de sig och äktenskapet domineras av en destruktiv, men ändå stor, kärlek, brist på tillit och mängder av tabletter och alkohol.
Samtidigt som jag blir otroligt illa berörd av hur Andrea mår vill jag inte sluta läsa för jag vill så gärna att hon ska få bli lycklig, känna kärlek och få ro.
Boken är skriven på ett litet osammanhängande och vilset sätt, även om det inte på något sätt är svårt att hänga med, och jag får för mig att det är så det ser ut i Andreas tankar.