Stundande natten

Bok av Carl-Henning Wijkmark
Sorgligt nog hade jag inte ens hört talas om Carl-Henning Wijkmark innan jag läste om hans död.
Blev nyfiken och hittade Stundande natten på Bookbeat. (Lyssnar numer mycket på böcker)
Berättarjaget är en man som väntar på döden. Han ligger på sjukhus med långt framskriden cancer. På rummet ligger även två andra män. Även de döende. De tre pratar, skämtar, talar en del minnen men mest rör sig boken om berättelsejaget och hans tankar om sitt liv och vad som nu pågår. Han försöker förstå vad är döden? Läser filosofiska böcker, söker i religion, tänker på sitt liv, felsteg, skuld, ånger. Inget blir klarare, och tiden tickar ner mot det ofrånkomliga. Tyckte mycket om boken. Blev berörd. Wijkmark skriver stramt utan sentimentalitet om det svåraste. Mannens tankar, kroppens förfall skildras utan att man som läsare får ångestpåslag. Kanske pga av det är en man som berättar. Sakligt, utan för många känsloutbrott, så här är det och så här var det. Oerhört skickligt skrivet.