Det man minns

När jag köpte Thomas Bodströms bok Det man minns för 30 spänn, inbunden och i fint skick second hand, trodde jag att boken skulle handla om hans mamma Vanja. Mamman, med alzheimerdiagnos, som avled i maj 2017, tre år efter att den här boken kom ut. Två år tidigare hade även pappa Lennart gått bort. Thomas Bodström är ett föräldralöst aprilbarn från 1962, precis som jag. Där slutar nog likheterna. Beröringspunkten Uppsala finns kvar – Thomas Bodström är född här och bodde här under småbarnsåren, men jag kom inte hit förrän jag var 20, för att studera. Och den här boken hade jag fel om – den handlar om Thomas Bodström främst.

Författaren berättar även om sina föräldrar, men mest om sig själv – det är ju en sorts självbiografi. Pappan blev först utrikesminister och därefter utbildningsminister för sossarna, medan mamman var lärare. Sonen Thomas, med en äldre syster och en yngre bror, blev också minister för sossarna så småningom. Under åren 2000 – 2006 var han justitieminister. Han är även advokat och författare till främst deckare. Men det jag inte visste var vilken slarver han var som ung!

Biografier som är skrivna av kändisar har ofta en spökskrivare eller en öppen stödskribent. Såna böcker brukar sällan vara bra eller ha några större litterära kvaliteter, även om de kanske säljer bra – folk är kändiskåta. Thomas Bodström har skrivit den här boken på egen hand. Han är en god och flyhänt skribent, grottar sällan ner sig i detaljer. Och nej, jag köpte inte den här boken enbart för att han är kändis – jag köpte den för att den handlar om hur det är att ha en alzheimersjuk närstående. Efter att ha läst Thomas Bodströms samtliga deckare ska jag emellertid erkänna att jag var nyfiken på honom också. Han medverkade tidigare dessutom i ett morgonradioprogram en gång i veckan och den enda gången jag lyssnar på radion är i bilen, vanligen till och från jobbet. Där har Thomas Bodström framstått som lite lättsammare, men ändå som programmets mer seriösa inslag bland övriga tramsiga. (Jag lyssnar främst för att de spelar bra musik och för att Thomas Bodström medverkar.)

Det jag slås av i boken är att författaren är så fruktansvärt ärlig. Han erkänner att han fuskade i skolan, att han charmade till sig betyg, att han har testat droger, festat en del, tiggt pengar genom att spela munspel i Gamla stan etc. Självklart är det ett urval av berättelser ur sitt liv som Thomas Bodström ger läsaren, men jag upplever ändå att det han skriver är uppriktigt och sanningsenligt.

Jag gillar den här boken och läste den snabbt. MItt omdöme blir det högsta. Och nej. Thomas Bodström har inte charmat till sig omdömet.