Försvinnande värld

Disappearing earth
Bok av Julia Phillips
De två systrarna Aljona och Sofia, elva och åtta år, leker för sig själva på en stenstrand på Kamtjatka i slutet av ett långt och ensamt sommarlov. De blir erbjudna skjuts hem av en främmande man och försvinner sedan spårlöst. Polisutredningen som pågår under veckor och till slut månader leder ingenstans. Brottet går som ett eko genom det lilla sammansvetsade samhället och särskilt dess kvinnor lever med en ny sorts rädsla och en känsla av förlust. Försvinnande världutspelar sig under ett år på Kamtjatkahalvön i nordöstra Ryssland och berättar många människors liv, människor vars öden på ett eller annat sätt hör ihop: ett vittne, en granne, en poliskommissarie, en mamma. Genom de olika personerna förs vi allt djupare in i en värld som på samma gång känns väldigt avlägsen och ändå liknar vår. En värld i förändring, en försvinnande värld. Trådarna i boken knyts tätare och tätare och strålkastarljuset sätts på ras, kultur, sexualitet och vägen från Sovjetunionen till det post-sovjetiska Ryssland.
Gripande och tragiska människoöden!
Omslaget på boken tilltalar mig, det ger en känsla av mystik och otillgänglighet. Och det visade sig stämma ganska bra.

På en stenstrand på Kamtjatkahalvön i nordöstra Ryssland leker de två systrarna Aljona och Sofia för sig själva. En främmande man erbjuder systrarna, elva och åtta år, skjuts hem. Sedan försvinner de spårlöst. Polisutredningen blir lång och leder ingenstans. Brottet går som ett eko genom det lilla sammansvetsade samhället och kvinnorna lever med en ny sorts rädsla och en känsla av förlust.

Försvinnande värld är nästan som en novellsamling. Varje kapitel, som sträcker sig över en månad, är som en egen liten berättelse. Vi får följa olika kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund. En del är vita ryssar och en del är från de olika ursprungsfolk som finns på halvön. Jag upplevde boken som lite rörig och svårläst, mycket p.g.a. alla ryska namn och smeknamn och jag återvända flera gånger till persongalleriet i början av boken.

Julia Phillips har bott på Kamtjatkahalvön vilket märks dels på de fina miljöbeskrivningarna och dels på alla de olika levnadsskildringarna. Hon har lyckats att väva in både kvinnors utsatthet och att Rysslands ursprungsbefolkning värderas lägre än vita ryssars. Dessa delar vägde upp en annars seg och lite händelselös bok.
Systrarna Aljona och Sofia Golosovskaja, elva och åtta år har vant sig vid att klara sig själva på sommarlovet medan mamman jobbar. En dag på hemväg från stranden där de lekt och berättat historier för varandra träffar de på en man som har gjort illa foten. De hjälper honom till hans bil och blir erbjudna skjuts hem istället för att ta bussen. Efter detta försvinner systrarna spårlöst och trots att polisen och andra organisationer gör vad de kan för att leta efter dem är spåren obefintliga.

Vi får följa flera familjers liv under ett år på Kamtjatkahalvön i nordöstra Ryssland. Lilia Solodikova försvann hemifrån utan förvarning 3 år tidigare, 18 år gammal. Det spekuleras i om hon gett sig av frivilligt eller blivit bortrövad. Många olika livsöden skildras och sakta vävs de olika händelserna samman.

Naturbeskrivningar och kulturella skillnader vävs in i berättelsen på ett självklart sätt. Utmaningar i familjer och förhållanden beskrivs på ett lågmält sätt, likväl som relationerna mellan ursprungsbefolkningen och de vita. Oron för de försvunna flickorna förenar människorna och medan tiden går minskar förhoppningarna att hitta dem.

Julia Phillips har åstadkommit något unikt, hennes berättarstil driver händelserna framåt i sakta mak och när jag bemästrat min otålighet kommer jag på mig själv med att bejaka den här annorlunda rytmen. De för mig nya miljöerna ger en extra krydda till händelserna.