Avd. för grubblerier
Dept. of Speculation
Bok av Jenny Offill
"Min plan var att aldrig gifta mig. Jag skulle bli ett konstnärsmonster i stället. Kvinnor blir nästan aldrig konstnärsmonster eftersom konst närsmonster bara är upptagna av konst, aldrig av världsliga ting. Nabokov fällde inte ens ihop sitt eget paraply. Vera slickade frimärkena åt honom."
"Avd. för grubblerier" är en roman om ett äktenskap och om det svåra i att hålla fast vid varandra när livet inte blev som man föreställt sig. Berättaren i Jenny Offills lyriska, sorgsna och roliga roman är en författare som överrumplades av kärleken i vuxen ålder. Ett giftermål, ett kolikbarn och en inställd roman senare har de första årens intensitet ersatts av avstånd. Maken har en affär med en yngre kvinna och nu befinner sig ?hustrun? på en annan plats, undrande och ensam.
Avd. för grubblerier är den avsändaradress som makarna brukade använda i sina brev till varandra. Nu grubblar hustrun över vad som har fört dem hit.
Med humor, ett gnistrande bildspråk och sällsam skärpa berättar Offill en rafflande äktenskapsroman som verkar långsamt och kraftfullt. Längs vägen åkallar hon Kafka, Rilke, ryska kosmonauter och stoikerna, och fångar ett livs alla skiftningar mellan mörker och ljus.
Boken börjar bra med tvära kast i rör(l)iga tankar som far fram och tillbaka, hit och dit. Tankar om kärlek, tankar om döden. Intressant fakta varvas med ordspråk. Livet som mamma och pappa med barn. Möss och löss. Döda kosmonauter och konstnärsmonster. Dåtid, nutid, framtid. Den kosmiska kärleken!
Fas 1, den överaktiva hjärnan, går sen över i en Fas 2 då äktenskapet mellan hustrun och maken genomgår en kris, och här tappar berättelsen i fart och blir mindre intressant med alla hennes grubblerier kring detta. Sen övergår det i en Fas 3 vilken känns både ledsam och tragisk.
Personligen hade jag sett att Fas 1 hade fortsatt hela boken igenom, att Offill hade bakat in allt i en härlig rörig massa.
Fas 1, den överaktiva hjärnan, går sen över i en Fas 2 då äktenskapet mellan hustrun och maken genomgår en kris, och här tappar berättelsen i fart och blir mindre intressant med alla hennes grubblerier kring detta. Sen övergår det i en Fas 3 vilken känns både ledsam och tragisk.
Personligen hade jag sett att Fas 1 hade fortsatt hela boken igenom, att Offill hade bakat in allt i en härlig rörig massa.
Efter att a läst Offills nya "Weather", och typ älskat den, rotade jag fram denna ur min frus bokhylla och slukade även den. Den handlar om en fru som blir bedragen av sin man och deras möjliga väg till kanske försoning. Men precis som med den förra boken handlar det mer om hur än om vad. Hennes språk är bara genialiskt...