Levande och döda
Sonyŏn i onda
Bok av Han Kang
"Levande och döda" börjar med ett stort antal mänskliga kroppar uppradade längs väggen i en gympasal. Det stinker i värmen, uppsvällda tår sticker ut under lakanen »som tjocka stumpar ingefära«. Det är 1980, platsen är Kwangju i Sydkorea. Hundratals studenter som protesterat mot regimen har just mördats av militären i en massaker. I massan av dödade unga människor vandrar en pojke, Dong-ho, omkring. Han letar efter sin vän. När han hittar honom, kommer han då att vara levande eller död? Och vad händer med själen hos den kropp som slutar leva?
I en serie länkade episoder som rör sig från 1980 fram till vår tid, gör berättaren nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den.
Med "Levande och döda" introduceras den mångfaldigt prisbelönta Han Kang på svenska. Hennes roman är ett stilistiskt mästerverk vars klara skönhet kontrasterar mot den brutala materian. Liksom en Primo Levi eller en Solsjenitsyn, tar hon sig an den stora och svåra frågan om människors handlingar, deras potential för grymhet och ömhet.
Han Kang är född i Kwangju, Sydkorea och flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare inträffade i hennes forna hemstad den massaker som "Levande och döda" behandlar. Hon debuterade som författare 1993. 2007 kom "Vegetarianen", den kortroman som blev hennes genombrott utanför Sydkorea och som i skrivande stund är nominerad till det internationella Bookerpriset. Den utkommer på svenska våren 2017.
En av världens bästa författare just nu. Vilken lycka därför att Han Kang introduceras på svenska i dagarna. () Han Kang är en sådan författare som på samma gång kan skriva med ett materiellt och spirituellt perspektiv. Vid det blodstänkta gingkoträdet utanför provinskontoret svävar andarna från de som dött i klasskampen. Det är obehagligt och vackert på samma gång.
Rasmus Landström, Dagens ETC
['Levande och döda'] får läsaren att öppna ögonen för andra världar. Man vill veta mer, bredda sin kunskap, tränga djupare in. Kort sagt: man vill inte att boken ska ta slut. // Det är en, i alla avseenden, hisnande läsning. // I Han Kangs komplexa människovärld flyter allt samman: liv, död, klass, genus. Och inget får överrösta det andra. Det är enastående.
Anders Sjögren, Västerbottens-Kuriren
Berättelsen är i det närmaste outhärdligt hemsk, men skriven på så vacker prosa, med sådan inlevelse, att det omöjligt går att lägga den ifrån sig. Det är en bok att läsa och läsa om.
Maria Hamberg, Dala-demokraten
Brutalt vacker skildring av nationellt trauma
Gripande är ett svårt ord, lite sött och violett, som om man konsumerade en skildring för att föras bort. Men jag tror det är närmast ändå. Den här romanen är, förutom språkligt oerhört säker (bara att välja ordet nobel för hur en lindad och gravsatt kropp blir värdesatt av den omsorg som visas den) djupt gripande. Det var länge sedan jag läste om så mycket kärlek.
Ulrika Milles, SVT Kulturnyheterna
Det är en känslomässig erfarenhet, att läsa Han Kang. Hon är också poet, och skriver sin roman okonventionellt, på en hårtslående rytm, men med ett behärskat ursinne. Hon påminner om att författarens uppgift kan bestå i att ge uttryck för en rättskänsla. Det här är ett sällsynt lyckat möte mellan dokumentären och fiktionen. () På så sätt kan du läsa Han Kang som en författare som uträttar lika storslagna saker som Primo Levi och Aleksijevitj. Det vill säga, skapar en litteratur som dokumenterar verkligt material och samtidigt visar oss vad en människa är."
Björn Kohlström,
En väldigt fin men sorglig berättelse om studentupproret i Sydkorea. Jag lärde mig väldigt mycket. Det jag inte gillade var att vissa perspektiv var skrivna ut ett ”du-perspektiv” vilket blev något förvirrande.
”Vart ska jag ta vägen? Frågade jag mig själv. /…/ Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.”
Året är 1980, i Kwangju, Sydkorea. Rader och rader av döda kroppar ligger uppradade i en gympasal. Hundratals studenter som protesterat mot diktaturen har precis mördats av militären. Genom massan av döda kroppar vandrar Dong-ho, 15 år. Han letar efter sin vän. Vi får också följa en själ som iakttar sin ruttnande kropp, andra själar som inte hittar hem, en tortyröverlevare som inte vill minnas och en redaktör som kämpar med att rädda ett teatermanus undan censurmyndigheterna.
Han Kang är född i Kwangju, men flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare, i Kwangju, inträffade den massaker som Levande och döda behandlar. I en serie av länkade episoder som rör sig från dess fram till idag, gör Kang nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den (nok.se).
Det här är sällsynt brutal och smärtsam prosa – mycket på grund av att den baseras på verkliga händelser som inte på något sätt lindas in eller förskönas, men också för att Kang har ett sätt att skriva på som inte liknar någon annans jag läst. Med det sagt är den också relativt svårläst, enligt mig, och jag som läst den en gång känner att jag inte är klar ännu; jag måste läsa den igen, och kanske igen innan jag till fullo kan säga vad jag tycker om den. Den har så oerhört mycket att ge att en genomläsning inte är nog - jag känner att jag personligen bara lyckats skrapa lite på ytan. Den kräver också tid och koncentration, så om du inte har det att dedicera denna är det inte lönt att du plockar upp den. Har du däremot tid att avvara så kommer du att få äran att läsa en berättelse som aldrig kommer att släppa taget om dig.
Året är 1980, i Kwangju, Sydkorea. Rader och rader av döda kroppar ligger uppradade i en gympasal. Hundratals studenter som protesterat mot diktaturen har precis mördats av militären. Genom massan av döda kroppar vandrar Dong-ho, 15 år. Han letar efter sin vän. Vi får också följa en själ som iakttar sin ruttnande kropp, andra själar som inte hittar hem, en tortyröverlevare som inte vill minnas och en redaktör som kämpar med att rädda ett teatermanus undan censurmyndigheterna.
Han Kang är född i Kwangju, men flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare, i Kwangju, inträffade den massaker som Levande och döda behandlar. I en serie av länkade episoder som rör sig från dess fram till idag, gör Kang nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den (nok.se).
Det här är sällsynt brutal och smärtsam prosa – mycket på grund av att den baseras på verkliga händelser som inte på något sätt lindas in eller förskönas, men också för att Kang har ett sätt att skriva på som inte liknar någon annans jag läst. Med det sagt är den också relativt svårläst, enligt mig, och jag som läst den en gång känner att jag inte är klar ännu; jag måste läsa den igen, och kanske igen innan jag till fullo kan säga vad jag tycker om den. Den har så oerhört mycket att ge att en genomläsning inte är nog - jag känner att jag personligen bara lyckats skrapa lite på ytan. Den kräver också tid och koncentration, så om du inte har det att dedicera denna är det inte lönt att du plockar upp den. Har du däremot tid att avvara så kommer du att få äran att läsa en berättelse som aldrig kommer att släppa taget om dig.