Gravplaneten

Oskar Källner

Rymdskeppet Stillheten är Alices och Elias nya hem med vilken de gör en resa genom rymden. Nu har Stillheten kraschat på en planet dit bara de döda vandrar, det är i alla fall vad Alice och Elias tror. Men det kommer en nödsignal från deras mamma som inte är död, finns hon på planeten? Vi får följa med på skrämmande möten i en värld vi inte trodde fanns.

9789129719901
Välj utgåva
GravplanetenSvenska - Inbunden
ISBN: 9789129719901
GravplanetenSvenska - Okänt
ISBN: 9789129720075
GravplanetenSvenska - Okänt
ISBN: 9789129727852
I den tredje delen av Imperiets arvingar, Gravplaneten, kastas vi direkt in i handlingen från där bok två, Järnrosen, slutar. Det gör att serien inte är tänkt som fristående, och det gör mig absolut ingenting. Jag gillar att det inte är särskilt mycket tillbakablickar utan att direkt kastas in handlingarna och att världsbygget och persongalleriet ständigt utökas.

Det är en gastkramande och ganska mörk bok, och av alla ställen i universum som jag själv inte skulle vilja åka till, ligger Gravplaneten ganska högt. Boken igenom har man nästan magkramp för att det händer så mycket spännande, otrevliga, olyckliga och sorgliga saker.

Efter en kraschlandning på planeten Umbezra, det gamla imperiets gravplanet, måste besättningen på rymdskeppet Stillheten försöka fixa så att deras motorer klarar av att motverka planetens gravitationskraft. På Umbezra finns inga levande, ändå är det här som en nödsignal från Alices och Elias mamma skickas ut. När deras fiender börjar jaga dem tvingas de att fly ner i katakomberna, där bara mörka och hemska varelser vandrar. Och vilka katakomber, vilken planet, vilka … jag vet inte ens vad jag kan säga.

Umbezra får mig att tänka på den övergivna planeten Magrathea i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-böckerna. Det är något med känslan över hela berättelsen som är liknande för mig, den där ödesmättade och lite läskiga stämningen, övergivenheten och inte veta om man kan ta sig därifrån. Samtidigt känns det också lite som universums Bermuda-triangel, och jag gillar alla kopplingar jag själv kan dra för att få det ännu mer spännande för mig själv.

Persongalleriet är lagom stort. Jag är mycket förtjust i både Alice och Elias, och deras syskonrelation. De fungerar så bra ihop fastän de är väldigt olika som personer. Samtidigt är jag också väldigt förtjust i Kapa, som inte har lika stort utrymme i den här boken, men som har blivit en stor favorit genom de tidigare böckerna i serien. Jag tycker om att det är Alice och Elias som får lösa mycket, den här gången tillsammans med ett annat ”barn”, Chelie.

Oskar Källner är en mästare på att inte släppa in för många nya fakta i en och samma bok. I Gravplaneten får vi lite mer bakgrund till det gamla imperiet och samtidigt också en historielektion i att en härskare som ses som tyrann av någon, kan ses som en frigörare av andra.

Karl Johnssons illustrationer är fantastiska och lyfter en redan lysande berättelse till nya höjder. Det är lite som att inte ens universums slut är stoppet för det här samarbetet. Johnssons illustrationer passar perfekt till varje del och det är vare sig för få eller för många illustrationer. Inget tar över. Man får både skapa bilder för sitt eget inre, och se hur det ser ut ”på riktigt”.

Det här är en serie jag längtar tills mina barn är nog stora för att läsa. Jag hoppas och tror att de kommer älska den lika mycket som jag gör.
Gravplaneten är den tredje boken i serien Imperiets arvingar och jag tycker verkligen att den här serien är bra!
Handlingen tog tag direkt och vi får följa med syskonen Alice och Elias på ett nytt och spännande äventyr. Jag gillar verkligen Alice och Elias syskonrelation, den är så fin.
Ännu en gång fastnade jag för det otroligt fina bilderna som bidrar så mycket till berättelsen.
Jag gillade att vi fick veta mer om själva universumet och jag gillade också att denna bok var lite mörkare än de tidigare. Det fanns en lite mystisk stämningen genom hela boken.

Gravplaneten bjöd på en spännande och fängslande läsning och nu längtar jag efter nästa bok i serien!
ALLTSÅ!!! Oskar Källner och Karl Johnsson, vilket ÄVENTYR de bjuder på! Jag kan knappt komma över hur fantastiskt den här serien är. Som jag sa innan Gravplaneten kom ut, mina förväntningar var skyhöga. Och de här två lyckades leva upp till ALLA, de sköt till och med förbi dom rakt in i en stjärnport...

Jag förutspådde att det skulle bli ännu mera Mass Effect vibes, Reapers och Protheans och det blev det. På ett sjukt fantasieggande, läskigt och maffigt sätt. Under flera tillfällen när jag läste boken så kändes det typ som att mina hjärna sprängdes av alla mysterier och urgamla civilisationer. JAG MÅSTE VETA MER. World building är verkligen på topp. Det är så oerhört spännande rakt igenom, jag vet inte hur jag ska klara av att vänta på bok 4.

Om ni gillar sci-fi och spänning så MÅSTE ni prova Imperiets arvingar, jag struntar i om ni är tråkiga vuxna som jag. Den här kan läsas av alla åldrar från mellanstadiet och uppåt.