Halsduken

Bok av Stina Stoor
Lo’s nya halsduk kliar men mamma tvingar på den på vägen till morfar som ska passa hen under dagen. Mamma och Lo bråkar hela vägen dit och när de är
framme sätter Lo sig och klipper sönder halsduken bakom soffan. Då måste morfar fixa och så, väldigt länge. När morfar till slut är klar har något hänt. Halsduken är inte längre en vanlig halsduk, utan Lenny! Morfars vän att leka med som går att använda på så många olika sätt. Men är det inte ändå så att Lenny nog är Los nu när Lenny-halsduken är så rolig?

Jag älskar hur fin morfadern är och vilken kontrast mot en mer normativ mansroll. Han är mild, öm och närvarande. Ansvarstagande och lekfull. Lugn och trygg. När barnet klipper sönder sin halsduk är det inga höjda röster och ilska, utan genom lugn, lite list och lösningsfokus fixar morfadern problemet. Det är som ett nära föräldraskap men mellan barnbarn och morförälder. Fint!
Jag tänker också att bokens grundproblem med halsduken verkligen är något som kan diskuteras med barn. Var det egentligen så viktigt för mamman att bråka om den stickiga halsduken? Hon själv hade varken halsduk eller mössa, men tvingar ändå på halsduken till den grad att de blir sura på varandra. Hur tänker barnen om det när man läser boken? Känner de igen sig?

Jag har stundvis lite svårt för språket i boken. Det är lite hoppigt, ett försök till enkelhet och vardagligt är min tolkning. Ibland funkar det, men då och då blir det lite jobbigt och otydligt.

Lo är inte könad i boken utan det är fritt att tolka in det efter eget huvud.