Balladen om Marie
Bok av Anastassia Arnold
I sju år har Tonni Arnold följt Marie från vaggan till graven - från ungdomens konstnärsdrömmar och äktenskapet med den kände Skagenmålaren P.S. Krøyer till det dramatiska kärleksförhållandet med tonsättaren Hugo Alfvén.
Tonni Arnold skildrar verkligheten bakom klichéerna om det krøyerska äktenskapet, där Marie framstått som den vackra, egoistiska isjungfrun och Krøyer fått alla sympatier. I själva verket dör deras kärlek medan paret inreder det ena hemmet vackrare än det andra och om somrarna lever ett hektiskt konstnärsliv på Skagen. Krøyer målar sin egen verklighet, strör maniskt pengar omkring sig och sjunker djupare ner i sinnessjukdom. Marie blir allt ensammare och olyckligare.
När Marie på Sicilien träffar kvinnokarlen Hugo Alfvén blir hon vilt förälskad, och han tycker att hon är den vackraste kvinna han någonsin sett. En tragisk passionshistoria tar sin början - en äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner som i hela sin tragik och dramatik hittills varit fördold.
Från att i min värld ha varit fantastiska och privilegierade människor och konstnärer har synen på dessa förändrats. De var utan tvivel stora konstnärer, men inte lika stora humanister. Det var milsvidd skillnad mellan män och kvinnor. Marie som aldrig skulle ge upp sitt måleri tvingas dock till det i och med äktenskapet med Søren Kröyer. Hon bryts sakta men säkert ned, inte bara för att hon inte kan måla, utan också pga makens psykiska tillstånd. Hon ansvarar för maken, hushåll, personal och dottern. Maries hälsa bryts ned, hon orkar inte med dottern som därför till största delen är bortackorderad. Marie upplever en ny kärlek i Hugo Alfven. Søren nekar skilsmässa. Han läggs till och från in för psykiatrisk vård. Maries mor förskjuter henne pga Hugo. Dottern likaså. Marie vistas då och då på vilohem för att klara av sin tillvaro. Den nye kärleken kan inte hålla sig till en enda kvinna. Han åtrår de flesta, till Maries förtvivlan. Trots utebliven skilsmässa lever paret som gifta och får en dotter tillsammans. Gamla vänner drar sig undan. När Hugo ska komponera skickar han bort Marie och dottern för att de inte ska störa. Efter många år går Søren med på skilsmässa. Hugo och Marie gifter sig så småningom. Hugo gör det pga att hans nya tjänst kräver det. Maries hälsa vacklar, både psykiskt och fysiskt, mycket beroende på Hugos fortsatta otrohet och hennes sedan tidigare tunga bagage. Situationen blir till slut ohållbar även i detta äktenskap och de skiljs till slut. Marie försonas med sin mor då denna ligger på dödsbädden. Hon försonas även - om än ytligt - med äldsta dottern som ärvt faderns psykiska sjukdom. Marie återupptar aldrig måleriet.