Välskriven och gripande bladvändare!
För många år sen läste jag en av författarens böcker och tyckte det var bland det sämsta jag läst. sen dess har jag ratat alla hans böcker. Men så fick jag Satanskäftarna som recensionsexemplar. Jag läste den och blev förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Så därför blev jag glad när jag fick ytterligare en bok skriven av honom.
Olympia är de sjunde delen om polisen Zack. Jag har inte läst de tidigare men tycker att jag hängde med ganska bra ändå. Boken är mörk och har en del brutala scener men är samtidigt så fylld av kärlek och värme att den aldrig blir jobbig att läsa. Den har ett enormt driv framåt och spänningen håller i sig ändå till sista delen.
Mons Kallentoft har ett nyanserat språk och orden liksom flyger fram över sidorna. Hans raka och lite avhuggna meningar ger mig en känsla av att läsa poesi. en speciell berättarstil som jag tycker bättre om ju mer jag läser.
För många år sen läste jag en av författarens böcker och tyckte det var bland det sämsta jag läst. sen dess har jag ratat alla hans böcker. Men så fick jag Satanskäftarna som recensionsexemplar. Jag läste den och blev förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Så därför blev jag glad när jag fick ytterligare en bok skriven av honom.
Olympia är de sjunde delen om polisen Zack. Jag har inte läst de tidigare men tycker att jag hängde med ganska bra ändå. Boken är mörk och har en del brutala scener men är samtidigt så fylld av kärlek och värme att den aldrig blir jobbig att läsa. Den har ett enormt driv framåt och spänningen håller i sig ändå till sista delen.
Mons Kallentoft har ett nyanserat språk och orden liksom flyger fram över sidorna. Hans raka och lite avhuggna meningar ger mig en känsla av att läsa poesi. en speciell berättarstil som jag tycker bättre om ju mer jag läser.
Jag har insett att jag oftast föredrar kvinnliga deckarförfattare. Men det finns undantag. En manlig deckarförfattare som jag verkligen gillar är Mons Kallentoft. I de tre serierna om Malin Fors, Palma och Zack Herry har jag läst samtliga böcker. Senast avslutade jag Olympia, den sjunde delen i Zack-serien, utgiven i maj i år.
Som så ofta i Zack-serien inleds boken brutalt och rått: två små pojkar skjuts ihjäl, mördas med berått mod. En sektliknande terrorgrupp tar på sig ansvaret. Gruppen har som mål att straffa de giriga. Zack och hans kollegor får i uppdrag att likt Herkules hämta de gyllene äpplena, som gruppen kallar sig. För barnamorden är bara början på flera attacker. Utöver det har Zack svårt att hålla sig ifrån Hebe, som han nu har sonen Xavier med. Och Olympia är moder till..? Allting händer i en tid post covid.
Riktigt otäckt redan från början alltså. Sen fortsätter romanen i samma snabba takt. Zack och hans poliskollegor ligger hack i häl på mördarna, men tycks aldrig nå fram i tid. På vägen skördas många offer. Slutet är, som alltid, rafflande och en jakt mot tiden och hänsynslösa mördare.
Zack har det jobbigt privat. Det har även Ester som nu tvingas klara sig på egen hand eftersom mamman är på sjukhus. Grovhugget skildras karaktärerna, men det räcker – jag ser dem klart och tydligt framför mig och det gillar jag. Språket är som alltid nästan poetiskt. Inte ett korrekturfel, inte ett grammatiskt fel, inte ett fel hittar jag. Och dessutom gillar jag att Mons Kallentoft har skrivit den här boken helt på egen hand.
Mitt omdöme blir det högsta.
Som så ofta i Zack-serien inleds boken brutalt och rått: två små pojkar skjuts ihjäl, mördas med berått mod. En sektliknande terrorgrupp tar på sig ansvaret. Gruppen har som mål att straffa de giriga. Zack och hans kollegor får i uppdrag att likt Herkules hämta de gyllene äpplena, som gruppen kallar sig. För barnamorden är bara början på flera attacker. Utöver det har Zack svårt att hålla sig ifrån Hebe, som han nu har sonen Xavier med. Och Olympia är moder till..? Allting händer i en tid post covid.
Riktigt otäckt redan från början alltså. Sen fortsätter romanen i samma snabba takt. Zack och hans poliskollegor ligger hack i häl på mördarna, men tycks aldrig nå fram i tid. På vägen skördas många offer. Slutet är, som alltid, rafflande och en jakt mot tiden och hänsynslösa mördare.
Zack har det jobbigt privat. Det har även Ester som nu tvingas klara sig på egen hand eftersom mamman är på sjukhus. Grovhugget skildras karaktärerna, men det räcker – jag ser dem klart och tydligt framför mig och det gillar jag. Språket är som alltid nästan poetiskt. Inte ett korrekturfel, inte ett grammatiskt fel, inte ett fel hittar jag. Och dessutom gillar jag att Mons Kallentoft har skrivit den här boken helt på egen hand.
Mitt omdöme blir det högsta.