Lättingen

Sist ut att bli läst av alla böcker av Jan Fridegård som jag sparade från mitt föräldrahem blev Lättingen, en självbiografisk bok. Boken skrevs 1965 och egentligen skulle jag ha läst den före Det kortaste strået. Men böckerna hänger inte ihop så pass att en måste läsa dem i ordning, det går bra ändå.

Även i Lättingen förekommer små betraktelser, memoarer, så det är ingen självbiografi i egentlig mening. Lustigt nog nämns Ester Blenda Nordström, vilket får mig att inse det rabalder hon måste ha ställt till med på grund av sitt Wallraffande. Andra författarkollegor, främst manliga, dyker också upp då och då i boken liksom hans familj.

Det är lite puttrigt och en aning lärorikt att läsa den här boken. Glimtar av vad som var på tapeten får jag som läsare också. Jag tycker att det blir lite hattigt, att berättelserna hoppar lite i tid och ämne, men det är naturligtvis intressant läsning.

Mitt omdöme blir medel.