I går

Hier
Bok av Ágota Kristóf
Varje dag upprepar Sandor Lester sin "idiotiska kapplöpning": kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting. "Då var det alltså henne jag väntade på!" Har man läst trilogin och "Analfabeten" är bokens universum omedelbart igenkännbart. Men man lika gärna kan läsa "I går" som en första kontakt med Agota Kristof.
I denna korta, men mycket innehållsrika, roman visar Agota Kristof sin storhet.

Jag har nästan lite rädd för att läsa denna bok efter att så handlöst fallit för trilogin Den stora skrivboken/ Beviset / Den tredje lögnen som jag läste i slutet av förra året. En makalös läsupplevelse! Tänk om jag skulle bli besviken när jag läste Igår?

En helt grundlös rädsla! Detta är en bok som jag slukar, nästan andlöst, i en enda lång läsning. Temat, stilen och språket känns igen från trilogin. Vad är sanning? Vad är lögn?

Det är bra! Mycket bra!
När jag läser Kristof är det alltid lite svårt att veta vad som faktiskt är sant och vad som är lögn. Hennes berättelser befinner sig gärna i gränslandet mellan verklighet och fantasi, mellan dagen och drömmen. Jag gillar det. Att man får tänka till lite.

I den här kortromanen, på knappt 100 sidor, är det fabriksarbetaren Sandor vi får följa. Det vilar något tungsint över honom, nästan uppgivet. Han arbetar, tillbringar någon kväll här och där med Yolande, en kvinna han egentligen föraktar, men mest väntar han. På något annat. På kvinnan i sina drömmar - Line. Och hon dyker upp.

Det jag älskar med Kristof är det enkla och raka språket i kombination med en oblyg och närgången handling. Ni som har läst "Den stora skrivboken" vet att Kristof inte skyr några som helst medel att berätta om människans litenhet och lustar. Ofta är det ödets ironi att det blir som det blir. Ondskan och det mörka inom oss kan ofta vara rätt skrattretande i hennes böcker och många gånger förfäras jag av det skrupelfria berättarsättet (trots att jag är ganska skrupelfri själv).

När jag läser den här boken väcks känslan av meningslöshet i mig. Det känns som att andemeningen landar i: "vad är det egentligen för mening med all denna skit som kallas livet?". Det handlar också om att nöja sig. Att inledningsvis sikta högt, ha en stark (och naiv?) tro på att lyckan kanske finns, att kärleken är möjlig, för att i nästa stund inse att hoppet är ute, att den stora kärleken inte är genomförbar. Att det enda som återstår är att välja det som är minst dåligt, att falla till föga för tristessen och hålla till godo. Och att allt egentligen slutar där det en gång började...
.

Sandor Lester har en mycket enformig vardag. Han kliver på bussen om morgnarna, kliver av vid fabriken där han jobbar. Sin fritid tillbringar han tillsammans med Yolande, en kvinna som han egentligen inte tycker särskilt mycket om, och med sina drömmar om ett annat liv.
En dag bryts den alldagliga tillvaron av; när Line kommer in i Sandors liv. De kände varandra för många år sedan, och nu påminns Sandor om annan tid, i ett annat land.

.

Ágota Kristóf var en ungersk författare som levde större delen av sitt liv i Schweiz som landsflykting. Livet i exil är ett tema som förekommer i hennes författarskap, inte minst i I går. Skildringen av Sandors rotlöshet och ensamhet känns autentisk, det märks att hon har insyn i den erfarenheten.
Kristófs språk är helt magiskt. Hennes förmåga att gestalta de allra minsta detaljerna ur vardagen imponerar mig. Språk är ett framträdande inslag även i handlingen, iom Sandors drömmar om skrivande och författarskap. Trots att boken är väldigt tunn rymmer den mycket och är väldigt tung. Såväl teman som miljöer är mörka. Brutaliteten som präglade hennes trilogi bestående av Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen återfinns även i I går. Och precis som med min upplevelse av trilogin är det som om alla pusselbitar inte riktigt faller på plats för mig när jag läser I går, trots att läsupplevelsen på pappret är storslagen, och det hänger nog på mig snarare än boken. Kanske var mörkret i I går lite för kompakt för att tilltala mig. Med det sagt vill jag dock understryka att I går är en oerhört välskriven kortroman, i betyg får den ⭐️⭐️⭐️+ (3,5/5)
En väldigt ovanlig historia om främlingskap, omöjlig kärlek och hur barndomens svåra stunder påverkar livet. Otroligt vackert språk, älskar hur författaren fångat det enkla i det svåra. Jag tror kanske att man borde ha läst Kristofs tidigare verk för att få en bättre förståelse för boken och dess uppbyggnad.
Sandor lever ett inrutat liv där vardagarna kretsar kring arbetet på fabriken och helgerna spenderas med läsande, skrivande och flickvännen han egentligen inte älskar. I tankarna finns hela tiden Line, barndomskärleken från det krigshärjade land han flytt. När Line en dag dyker upp på fabriken vänds Sandors trista liv upp och ned.

Det här är en kort berättelse i Ágota Kristófs typiska stil där centrala teman är flykt, fattigdom, utanförskap och språk. Gillade man trilogin ”Den stora skrivboken” kommer man med största sannolikhet även att gilla ”I går” då likheten mellan böckerna är stor. Den som ännu inte har läst något av Kristóf har fantastisk läsning framför sig! 4+ av 5 i betyg.