Ditt liv och mitt

Bok av Majgull Axelsson
Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år hon senast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som lovande läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade. Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden? Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld. Majgull Axelsson (1947) slog igenom med Aprilhäxan (1997) som belönades med Augustpriset. Ett urval av hennes romaner: Långt borta från Niefelheim, Slumpvandring, Rosario är död, Moderspassion och nu senast Jag heter inte Miriam.
Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt fick jag till min födelsedag 2018.

Huvudpersonen i den här boken är Märit. Hon är på väg till sitt föräldrahem i Norrköping för att tillsammans med brodern Jonas och hans fru fira sin 70-årsdag. Jonas och Märit är tvillingar, men egentligen var de tre. En av systrarna dog vid födseln – bara för att återuppstå som Djävulens advokat inne i Märits huvud. Framför allt när det gäller Lars. Och Lars är skälet till att Märit inte åker direkt till Jonas utan hoppar av tåget i Lund. Lund, där hon en gång pluggade och där Tok-Lars, hennes andra bror, spärrades in på dårhus.

Märits liv spelas upp med tillbakablickar varvade med nutidsskildringar och det är så berättelsen fortskrider. Som i Aprilhäxan, den bok som gjorde att jag totalt förälskade mig i Majgull Axelssons författarskap, handlar det om utsatthet bland de psykiskt sjuka som förr spärrades in på mentalsjukhus. I Aprilhäxan är de för övrigt också tre (trillingar). Annars är det vissa saker som för tankarna till händelser i mitt eget liv. Det är som om Majgull Axelsson har snott vissa händelser som är mina, till exempel den om Märit som nån tror heter Märta. Exakt en sån händelse var jag med om – och hon hette Märit, inte Märta.

Jag slukar den här boken – och den är minsann inte nån feelgoodroman. Men den fastnar, precis som Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam av samma författare. Ett underbart lätt språk tar mig igenom en tung, men viktig berättelse om utsatthet och förnedring. Eftersom flera teman återkommer kan jag inte låta bli att undra hur mycket som är självbiografiskt eller åtminstone lånat från det egna livet.

Mitt omdöme blir det högsta.