Ändå inte försvunnen : Om sorg, tröst och att vara människa

"Det var just då jag sa till Ingrid att jag nog aldrig varit så lycklig. Men det var i den timmen som vår älskade dotter Linda förblödde i en annan del av världen."

För fyra år sedan dog Lasse Bergs dotter Linda i en svårbegriplig olycka, en så fruktansvärd händelse att läsaren plötsligt utvecklar en tidigare obefintlig rädsla för stora krukor. I sin bok beskriver han sorgen och saknaden, den ödmjuka inställningen till att inte döma andra för hur de reagerar och agerar. Inte ogilla de som byter trottoar för att slippa prata, inte förakta de som kommer med floskler och försöker ge tröst på "fel" sätt.

Själv har han ingen lust att skriva, att vara med andra än dotterns vänner, att göra någonting alls utom att följa det amerikanska valet och förfasas över Donald Trump. Hans livslinor den första tilden är frun och amerikansk politik. Efter de omedelbara reaktionerna, efter ett år, ett och ett halvt, två, kommer grubblandet, funderingarna. Hur finner man mening i döden av en älskad dotter? Det får man inte. Man lär sig av den hon var när hon levde. Genom den genomgoda Lindas ögon undersöker Berg rasism, främlingsfientlighet och motsäger de som påstår att människan är självisk och naturligt rädd för det okända.

Klimat, antirasism och beskrivning av en sorg som känns i ryggmärgen."Ändå inte försvunnen" är en fantastisk liten bok och jag blir starkt berörd av sorgen, samtidigt som jag gärna hade lärt känna Linda, född endast ett år efter mig.