Kaninkrisen
Bok av Sofie Silverbring
När Ines är kaninvakt hos sin kompis Miriam händer det som inte får hända: kaninen ligger död i buren! Ines drabbas av panik. Hon vet att det är fel att ljuga, men kan vänskapen verkligen klara av sanningen?
En berättelse om vänskap, lögner och kaniner.
Treåringarna (strax fyraåringar) tycker: Åh, så hemskt när kaninen dör, och jobbigt att Miriam blir så ledsen när Ines säger att Hasse är borta. Man får inte ljuga heller, det är dumt. Och så pratar de länge och väl om kaninerna som de matade med maskrosblad och att de också vill ha kaniner, helst nyss.
Sexåringen tycker: Sexåringen greppar allt som händer lite mer, och tycker att det är jobbigt för Ines när allt blir så fel. Och han tycker verkligen, verkligen synd om Miriam, men blir så glad när Ines kommer på hur hon ska försöka lösa allting. (Och ja, han tjatar också genom boken om att han vill ha en kanin).
Mamman tycker: På ålderdomshemmet där min mormor bor, har de skaffat två kaniner till uteplatsen. Vid den buren parkerade mina barn när vi firade mormors hundraårsdag i början på sommaren. Och efter det har de tjatat hål i huvudet på mig om att få en kanin. Och då passade den här boken ju ganska bra, eftersom den handlar om just kaniner, men inte bara det som är bra, trevligt och mysigt med att ha husdjur utan även om det som kan vara väldigt jobbigt.
Dessutom handlar Kaninkrisen om vänskap, och hur det kan kännas i kroppen när något har hänt som man vet att kompisen kan bli ledsen över och när man börjar säga osanning och inte berättar hur det egentligen ligger till. Så det finns väldigt mycket att diskutera om man läser den här boken.
Kelly Sallinens illustrationer passar väldigt bra till Sofie Silverbrings berättelse. När författaren kontaktade mig sa hon att målgruppen var mer lättläst för 6–9-åringar men enligt förlaget riktar den sig till 3–6-åringar, och jag tycker att båda har rätt. Det är nog mycket illustrationer och lite text så att det fungerar bra även för yngre barn men rent ämnesmässigt kanske den passar bättre för äldre barn och bra som bok när man har lärt sig att läsa.
Sexåringen tycker: Sexåringen greppar allt som händer lite mer, och tycker att det är jobbigt för Ines när allt blir så fel. Och han tycker verkligen, verkligen synd om Miriam, men blir så glad när Ines kommer på hur hon ska försöka lösa allting. (Och ja, han tjatar också genom boken om att han vill ha en kanin).
Mamman tycker: På ålderdomshemmet där min mormor bor, har de skaffat två kaniner till uteplatsen. Vid den buren parkerade mina barn när vi firade mormors hundraårsdag i början på sommaren. Och efter det har de tjatat hål i huvudet på mig om att få en kanin. Och då passade den här boken ju ganska bra, eftersom den handlar om just kaniner, men inte bara det som är bra, trevligt och mysigt med att ha husdjur utan även om det som kan vara väldigt jobbigt.
Dessutom handlar Kaninkrisen om vänskap, och hur det kan kännas i kroppen när något har hänt som man vet att kompisen kan bli ledsen över och när man börjar säga osanning och inte berättar hur det egentligen ligger till. Så det finns väldigt mycket att diskutera om man läser den här boken.
Kelly Sallinens illustrationer passar väldigt bra till Sofie Silverbrings berättelse. När författaren kontaktade mig sa hon att målgruppen var mer lättläst för 6–9-åringar men enligt förlaget riktar den sig till 3–6-åringar, och jag tycker att båda har rätt. Det är nog mycket illustrationer och lite text så att det fungerar bra även för yngre barn men rent ämnesmässigt kanske den passar bättre för äldre barn och bra som bok när man har lärt sig att läsa.